Jag håller på att gå under. Jag orkar inte mer.
Jag blir galen på allt.
Jag är utan tvekan världens sämsta mamma. Annars hade inte mina barn betett sig som de gör. Någonting har jag gjort fel. Jag älskar dem så otroligt mycket, har massor med tålamod, skämmer bort dem med ton av kärlek, mys och bus, men det spelar ingen roll. För de är verkligen små monster för det mesta. Adrian har börjat slåss så himla mycket. Han kan komma fram och bara slå. Och varje gång man säger till honom, kan var ane sådan liten graj som att maten är klar, så får man en smäll. Eller spark. Jag fattar inte varit det kommer ifrån! Vi har varit så tydliga med att man aldrig aldrig aldrig får sparkas och slåss. Han lyssnar aldrig på vad vi säger, vilket resulterar i trasiga saker, smutsiga saker, utspillda saker...
Idag gick ljusstake 2 av 3 sönder när han kastade en boll på den. Glassplitter (och så menar jag mini glassplitter) över hela rummet. Jag blev verkligen vansinnig....
Och det lille monstret.... Jag börjar misstänka att han har en bokstavskombination. Och då pratar jag inte om vanligt MIB (Myror I Brallan) utan något annat. Googlade på det igår, och precis varenda liten grej som vi har reagerat över sedan han föddes var med.
Han sover dåligt/oroligt, sover knappt någonting dagtid bara i 10-20 minuters pass. Det går aldrig att lägga ner honom och natta honom, inte ens när han är så trött att han knappt kan hålla sig vaken, utan han blir vansinnig och skriker.
Han är sjövlid och klättrar överallt. Han kan inte vara still i ens en minut.Han har alltid haft ett otroligt närhetsbehov, vi har alltid (och måste fortfarande) bära runt på honom.
Han äter inget annat än gröt och välling, och han är 8 månader. Det GÅR inte att få i honom något annat. Han är arg. Han slåss. Han har alltid hatat att åka bil.
Ja, något måste det vara. Och inombords bara gråter jag. Jag orkar inte mer. Jag vill bara ha en lugn, normal tillvaro.
Jag kan inte minnas när jag sist bara fick njuta av tillvaron. hänger över mig. Alltid är det något som Jag har så många saker jag skulle vilja göra med familjen. Göra julfint här hemma, baka inför jul, speciellt ett pepparkakshus, åka och fika med vänner ... Men det går aldrig. Det är hela tiden saker som måste göras, och de få tillfällen när det inte är det så är barnen helvilda.
Jag kan aldrig göra klart någonting. Inte sova klart, inte klä på mig, inte äta, inte gå på toa, inte duscha, inte plugga, inte skriva, inte göra minsta lilla grej klar utan att behöva avbryta för att barnen gråter, behöver hjälp, eller bara vill ha uppmärksamhet. Det är så enormt frustrerande. Jag vet inte varit jag skall ta vägen. Jag har panik över tillvaron. Jag räcker aldrig till. Och om jag någonsin säger något om hur jobbigt jag har det får jag bara svar som antyder att jag är lat och egoistisk. Så jag är väl det.
Jag är ingen super människa, jag är inte en av de där fantastiska mammorna som har glada snälla barn, och som själva har lyckats bli av med varenda graviditetskilo och helst några kilon till. Jag har ingen energi över huvud taget, och nej, det räcker inte att "rycka upp sig". Jag kvävs. Jag har panik. Jag har ingen energi över huvud taget. Jag vill inte göra något annat än att få vara i fred och sova.
Jag står inte ut med min tillvaro, och det finns inget jag kan göra för att ändra den. Jag har försökt allt.
Jag är så arg på så många. Det finns så många som bidragit till att jag är på gränsen till att ge upp. Så många som motarbetat mig. Så många som försvårat. Så många som förpester. Och återigen, nej det är inte bara att strunta i dem, hur skall man kunna strunta i dem? De försvinner ju inte för det!!
Jag vill bara lägga mig och sova och aldrig mer lämna sängen.
