Ni som själva har småbarn har förmodligen själva upplevt en period med "sömnbrist". Eller om ni kanske har en sambo som snarkar, vilket också kan leda till "sömnbrist". Eller jobbiga katter. Eller knäppa grannar... Det finns många saker som kan störa sömnen. Ibland är denna period så lång att man inte fixar mer. Lillhagen nästa. Gökboet. Koo-koo. Kroppen säger "NEJ! Nu får det fan vara bra, nu skiter jag i det här!" och den slår på alla larmsystem som finns. Hjärtat rusar, kropen skakar och man är helt säker på att man skall dö, trots att det sund förnuftet säger att man bara skall ta och lugna ner sig lite och inte vara så hispig. Helt plötsligt är man "senil" och har ingen koll på någonting.
Nätterna är värst. Då kommer alla tankar. Tänk om. Tänk om det värsta händer. Förnuftet säger att man skall tänka på något trevligare, och att man skall sova. Men tankarna bara mal på.
Så en dag händer en sådan där sak som inte får hända. Inte dig själv, men någon du känner och bryr dig om. Det allra värsta händer någon du bryr dig om. Panik igen. Djävulen på ena axeln ropar "HA! Jag sa ju att det kunde hända! Där ser du!!" Och ängeln (sunda förnuftet) sitter tyst på andra axeln. Skamsen, chockad och helt plötsligt rädd på riktigt. Hela världen rasar för en stund. Tårarna rinner. "Varför" är det enda ordet som finns. Tankarna mal dygnet runt. Döden finns i allt och är ständigt närvarande.
Nu ligger de och sover, min fina familj. Pappa-björn snarkar tungt, och de små nallebjörnarna sover som de två små änglar de är. Nu sover de gott. De finns alldeles intill mig.
Och helt plötsligt kanske de inte gör det längre. Helt plötsligt kanske pappa-björns snarkningar inte längre stör mig på natten. Helt plötsligt kan nallebjörnarna ligga ett par meter ner i jorden istället.
Först finns man, sen finns man inte mer.
Jag får ofta höra, och läsa, att man skall vara tacksam för det man har och att man skall njuta av varje sekund. Tro mig, det försöker jag.
Men efter flera år med sömnbrist är det inte så förbannat lätt att njuta av de timmar av stress man upplever med de små nallebjörnarna när de vrålar och trilskas, sparkas och slåss vid påklädning/avklädning/matning osv. Det är väldigt lätt att bli den där mamman man lovade sig själv att aldrig bli. Och så står man där mer en rufsig tofs mitt på huvudet, iklädd myskläder och med mascara under ögonen och gapar på barnen att de skall K-L-Ä P-Å S-I-G!! så vi kommer iväg till dagis (så att jag kan få gå hem och go på toa, äta, gråta och sova)
Så fort grinden är stängd på dagis saknar jag dem. Stockholmssyndromet sätter in och jag gör ursäkter för deras beteende, för allt är ju faktistk bara mitt eget fel att de beter sig som de gör för det är jag som har uppfostrat dem och om de hade fått sova längre så hade de nog varit lite gladare och vad spelar det för roll om vi blir sena till dagis och.....
Mina små troll. Jag längtar. Jag längtar och saknar. Jag ligger hemma i soffan och gråter och längtar och önskar att jag kunde njuta av varenda jävla förbannad sekund med mina älskade små troll. Men det går inte. Kroppen säger liksom nej.
För att göra tillvaron extra o-mysig började det idag cirkulera en varning till alla i bygden om att en man i en silverfärgad volvo hade försökt locka med sig unga tjejer in i bilen. En mamma till en av dessa tjejer hade själv skrivit varningen.
BOOM! Så dyker bilderna upp i huvudet av en läskig gubbe som kidnappar mina barn från dagis. Det går ju så fort. Och inte kan ju personalen har 100% kontroll på grinden när de är ute och leker. De är ju faktiskt bara människor, människor som dessutom har så sjukt mycket att hålla koll på.
Iväg åker svinet med min A. Han skriker och gråter. Sen blir allt svart. Hjärnan orkar inte fantisera mer, och tur är väl det.
Helt plötsligt blir verkligheten ännu svartare. När något så vidrigt och otäckt sker HÄR.
Helst vill jag låsa in mig med barnen.
Nästa gång ni tycker någon verkar otacksam och negativ, kom inte med något super-duper-marypoppins-glatt-pep-talk. Försök istället förstå att livet faktistk inte ÄR så jävla sockersött och underbart alla dagar för alla. Lyssna. Var där. Och kalla aldrig aldrig aldrig en ma
amma med sömnbrist och panikångest för otacksam när hon tycker det är skönt att få vara ifrån barnen en stund. Don't ever.
Var snälla mot alla ni möter. Både i vardagen och på nätet. Ha förståelse. Lyssna mer än ni pratar. Håll truten om du inte har något snällt att säga. Ge dem du tycker om en kram på riktigt. Hälsa på en vän. Var en fin medmänniska. Så kanske kanske kanske mina barn, och dina barn, har färre svarta avgrundshål att oroa sig för när de växer upp.
Gör något snällt för någon annan idag.
