Så var det med det

Tillbaka hemma efter läkarbesöket. Var sådär lagom bra/kul... Blodtryck på 145/96 och fortfarande äggvita. Är sjukskriven på heltid med ordination på så mycket vila som möjligt. Med andra ord är det bye bye skolan... =/
Känns.... både bra och dåligt. Det är ju detta jag haft på känn och varit orolig över, och nu är det ju konstaterat att jag har eklampsi igen, så då är det i alla fall ett (tråkigt) besked mindre att vänta på. Nu är det bara att gilla läget och ta en dag i taget. Igen.
Mina ögon har redan börjat svullna och jag har gått upp en hel del sedan någon vecka tillbaka.
Förhoppningsvis blir det inte lika allvarligt eller snabbt som sist, men man vet ju aldrig.
Bebisen behöver jag inte varia lika orolig över som sist, men det är klart att jag undrar hur den mår.

Prover skulle tas och jag är väldigt svårstucken så det tog sin lilla tid... på 5.e försöket ( i handen som vanligt) så gick mina kärl med på att dela med sig lite. (de är väldigt snåla och elaka..) Nu sitter jag med en hand som mer och mer liknar en boll. Så fin så! Och ont gör det... Har lite svårt att böja den eftersom att svullnaden går upp mot handleden.
Tur att jag inte har ont av att bli stucken i alla fall. Jag börjar fundera på om kärlen ligger där inne och asgarvar när sköterskerna försöker sticka mig. Först syns de så bra och verkar så lovande, men så fort nålen är inne så hoppar de undan och börjar asgarva åt de stackars sköterskorna... "Hahaha, det trodde du va!" typ...

Det blir aldrig som man tänkt sig, men ibland blir det bättre. Få hoppas på att blir blir så den här gången... =)

En månad

Idag är det 29:e Mars, vilket betyder att det är en månad kvar till BF. Spännande!
Med tanke på gårdagens besök hos BM så vet jag dock inte alls hur det går. Skall tillbaka till läkaren imorgon för att se hur vi skall göra. På ett sätt önskar jag bara att bebisen hade tittat ut NU så jag slipper all oro för om eller när jag blir sjuk igen... Samtidigt så önskar jag ju mest av allt att förlossningen sätter igång av sig själv, och att jag inte behöver bli igångsatt eller snittad.
Men.. Time will tell... Finns ju inte så mycket mer att göra än att gilla läget.

Är så trött på att läsa om idioter och idiotiska saker. Jag förstår inte hur folk kan ha så lite hyfs och sunt förnuft... Vad fasiken har hänt?! Jag blir bara arg. Skall sluta läsa tidningar.
Verkar som att världen inte har så mycket annat än egoistiska idioter.

Skall gå och lägga mig och förhoppningsvis både få sova gott, och drömma trevligt... Vet ju inte hur jag kommer må imorgon efter läkarbesöket =s

Varsågod och kalla mig miljösvin

Jag hatar nätterna numera. Jag kan aldrig sova. Har jag inte förbannat ont och vaknar av det, så är det något annat som väcker mig. En sambo som snarkar, en son som gråter, eller en bebis som inte rör sig...
Oavsett vad som väcker mig så är det ofta som jag blir sittande med alla tankar som far genom huvudet. Tänk om... Varför... Men... Hur.... Tro sjutton jag tycker det luktar bränt ibland.
För att inte tala om alla sjuhundra toabesök. En droppe åt gången...

Jag har en ganska så livlig liten krabat i magen, vilket på ett sätt är skönt för då vet jag ju hela tiden att den lever. Men när man inte kan få den att reagera, på en låååååååång stund, då fryser hjärtat till is. Vad har nu hänt?! Skall jag inte få mysa med vår efterlängtade skatt?
Jag bökat och bökar på magen, men inga reaktioner. Går på toa. Sätter mig i soffan. Går upp och går runt lite. Men ingen reaktion... Tankarna snurrar. Tårarna kommer... Skall jag väcka Kristoffer? Skall jag ringa förlossningen? Vad händer om vi måste åka in? Vem skall ha Adrian?
Ont har jag och jag tänker på det värsta tänkbara scenariot. Gå igenom det där som ingen skall behöva gå igenom. Vad har jag gjort för fel?
Tiden går och jag blir mer och mer kall inombords....

Men, som med Triss... Plötsligt händer det.
En liten rumpa som gnider sig mot mina händer. "Men mossan lägg aaaaav.. jag sover ju!"
*Lycka*

Och på tal om lycka så fick jag idag träffa vår älskade STINA!
Det känns alltid lika roligt! Tänk att Borås kan vara så långt bort på något vis... =(
Jag älskar dig!

För övrig så får jag säga att jag tycker Earth Hour är lite... hmm... hur skall jag utrycka det.... onödigt?
Det är super att manifestera mot onödig el-konsumtion, men ärligt talat.... EN TIMME om året?
Nä. Jag är ledsen. Jag tror inte det gör någon skillnad. Skillnaden får vi först när man har Earth Hour varje dag, året runt, år efter år.
Det har jag. Jag lever efter devisen att "ett tomt rum är ett mörkt rum"
Jag släcker efter mig på toaletten, dag som natt. Jag låter lägenheten vara mörk när jag åker hemifrån, även om det ser "tråkigt" ut. Jag låter lampor vara släckta dagtid. Jag släcker över allt när jag inte behöver ljuset.

Så förlååååååt att jag inte deltar i detta (om än mycket mysiga) jippo, jag har mitt egna.

Härryda Kommun tar nog förresten priset... De stoltserar med att de minsann släcker ner under Earth Hour. Jätte bra hörreni!! Men hur vore det att släcka all gatubelysning som står på DAGTID, året runt, trots att detta blivit påpekat för er ett flertal gånger...? Eller ni kanske tror att nedsläckningen under Earth Hour kompenserar för årets 364 anda dagar..?
På vissa sträckor i Hindås har det dessutom varit så fiffigt att belysningen är släckt när det är mörkt, och tänds tidigt på morgonkvisten lagom tills solen går upp. Men det vet ni väl säkert att om man har tänt en lampa när det redan är ljust så drar den ingen ström...(För så måste det väl vara..?)

Så god, nedsläckt, natt på er alla!

Mysig magsjuka

Jag måste ha världens tur... För det slår A L D R I G fel att Adrian blir sjuk dagarna innan jag har tenta. =(
Igår när vi svängde in på parkeringen på dagis hör jag hur han kräks... Så det var bara att åka hem igen. Han var lite gnällig, och när jag var på toa så kom han och hade ont i magen... Frågade om han behövde kräkas igen och det behövde han. Men duktig som han är så använda han spannen jag hade redo. Sedan blev det dusch IGEN. Vi satt och mös i duschen en lång stund.
Sedan la vi oss på madrassen i vardagsrummet och kollade tv, och somnade. Han var så ynklig min lille skrutt!
Sedan blev det en omgång till med hinken när han vaknade och en ännu mer ynklig skrutt som sov nästan hela eftermiddagen. Han ville inte ens duscha efter sista gången, men han var ju tvungen. Han låg som en lite ap-bebis i mina armar.
Sen blev det nedbäddning på madrassen igen. Han låg där alldeles blek och frusen på min kudde... =(
Men jag var så imponerad av honom! Dels att han fixade att spy i hinken varje gång, och att han både drack och knaprade i sig lite lite lite att äta.

Jag hade min beskärda del i tisdags kväll istället. Gårdagen mådde jag så fruktansvärt illa och låg och bara väntade på att det var min tur. Men jag har klarat mig hitills i alla fall...
Men något pluggande har det naturligtvis inte blivit =( Så himla typiskt. Samma sak varje gång!
Idag är jag ensam med skrutten ända tills ikväll, så något pluggande lär det nog inte bli idag heller. Skoj...

Har varit så irriterad på folk de sista dagarna. Ibland blir jag bara förbannad när jag läser saker.
En sak är då säker, och det är att många är sjukt egoistiska och ser bara till sig själva och bryr sig inte det minsta om sina medmänniskor. Tro fan att samhället blivit kallt! Det är först när man även tar hänsyn till dem runt omkring som vi kan ha ett bättre samhälle.
Jag har svårt att förstå denna egoism... Vad hände med att behandla folk som man själv vill bli behandlad? Med respekt och omsorg? Och var finns den etiska aspekten i alla regler?
Tänk om jag kunde få bestämma allt istället, då hade vi nog haft ett mycket bättre samhälle.. ;-)

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen

Finns det något värre än just ont i huvudet? Jag är tveksam...
Fick världens huvudvärk efter att vi vilat jag och Adrian, och den vill inte ge med sig. AJ! =(

Tidigare idag satt vi och hade det mysig i soffan hela familjen, och Kristoffer hade handen på min mage. Bebisen höll på att möblera om eller någonting, för den bökade runt som en tok. Ont gjorde det, och Kristoffer höll på att dö av skratt för det såg och kändes så kul. Skadeglädje säger jag bara... =)
Adrian verkar ha ärvt den egenskapen.. Han skrattar som en galning om han ser någon på tv som ramlar eller dyl. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta..

Jag funderar återigen på att göra en stor anti-rök kampanj...
Jag blev så sur när jag läste i tidningen idag. Göteborgs stad lägger ett antal miljoner varje år på att städa alla gator, och hälften av skräpet är fimpar.
De hade frågat några rökare vart de gjorde av sina fimpar, och de svarade "på marken" eftersom att "det inte finns någon annanstans att slänga dem"
Men vänta lite nu.... Om jag har ett glasspapper, eller för den delen en äcklig jävla bajs-blöja, och inte SER en soptunna, inte fasiken slänger jag då skiten på marken!
Men det är kanske det man skulle börja göra. Slänga alla sina blöjor rakt ner på marken. Bara för att markera lite... Skit som skit liksom.

Nä fy, måste springa på toa... Tydligen är min blåsa ingen blåsa utan en sandsäck som man kan träna på.... Ooooo!

Skillnaden på kvinnor och män...

Ja, den har ni nog här. För detta ä inte ok. Stackars killar, de kan ju känna att de behöver träna. Buhu...
Att kvinnor i reklam däremot ofta har ett ohälsosamt lågt BMI, nä det är inte samma sak. Det behöver vi inte förbjuda... de är ju kvinnor. De skall se ut så. Eller.. alla kvinnor SER ut så.
Bra där RO, bra.
HM är duktiga på att ha "kvinnor" i sin reklam som förmodligen behöver sy in den minsta storleken på kläder... För att inte tala om tjejen som struttar runt i Lindex reklam. Eller KappAhls... De har ju SÅ mycket kurvor. Verkligen. Massor! Får inte mig alls att känna mig ännu mer som en flodhäst.
Min gräns gick när en "kvinna" i HM reklamen hade SMALARE lår en en liten kille i 10 års åldern som var med i samma klipp... Osmakligt var namnet.

Jag vet mycket väl att JAG inte är ett ideal att stå efter, men någon måtta får det vara på hur folk framställs i reklam.
Att boxer reklamen fälldes är rent löjligt, den hade ju humor ("boxerPAKET" ) dessutom är personen inte ens riktig, utan en tecknad figur...

Världens lyckligaste!

Hur man tar hand om sitt barn OCH vilar. Samtidigt.
1. Tina ett fat med bullar
2. Sätt på barnkanalen och säg "kooom så skall vi mysa" (Har du tur är det dessutom Shaun..)
3. Lägg en napp lite diskret i närheten av bullfatet (= en halv bulle äts, men du framstår som världens bästa mamma)
4. Fråga snällt om du får ligga bredvid och mysa med ditt barn.
5. Slappna av och sov!

Funkar om man har världens snällaste lille pojk som gärna ligger och pillar mamma i håret. *kärlek*

Skall kolla om det funkar idag också...
(Och jag HAR kollat så att spisen är avstängd, alla knivar är i säkert förvar liksom alla kemikalier mm. Och dörren är låst. Dessutom vaknar jag om han lämnar soffan, så ni behöver inte vara oroliga)

Stor större störst?

Hittade en tabell över genomsnittliga vikter för bebisen i magen.
Sist jag var på Ultraljud var i v.32, då vägde vår bebis ca 2100g
Enligt den här tabellen är den i så fall liiite större än genomsnittet. (Vilket läkaren också sa eftersom den ligger något högre än standardkurvan)
Det känns himla konstigt.. Adrian var ju så liten... Men bra såklart!
Kristoffer vägde ju trots allt 3970 g när han föddes, jag vägde bara 2900, så någonstans där emellan kanske bebisen hamnar...
Skall bli spännande att se hur stor den är på nästan UL den 8:e April. =)

Kanske är det därför den puttar så det gör ont, den får inte plats eftersom jag är så kort ;-)

Jag har fått ett sånt sjukt sug efter glaaaaasssssssssssssss! Har redan ätit 2 isglassar... kan utan problem klämma i mig de som ligger kvar i frysen.
Skulle egtnligen gjort lite pannacotta flrut så att jag och älsklingen kunde få lite egentid med mys, men nä... Varken hann eller orkade...
Får väl bli imorgon kanske..

Nej, jag måste nog ha en glass till. Eller två...

//Me

Barn skaffar man när man vill.

Läste den här artikeln i Aftonbladet, men kan inte säga att jag håller med.
Idag skrivs det så mycket lull lull och gulli-gull i femhundraåttielva olika special magasin om graviditet och barn. Jag tror snarare att allt gullande gör att många blir besvikna när det "inte blir som de tänkt".

För det första. Barn är inget man kan räkna med att bara skaffa när man känner för det. Vissa har den förmånen, grattis till er, men många har också svårigheter att bli gravida. Jag kan bli så irriterad både över folk som skall planera sitt "barnaskapande" i detalj, i fråga om när i livet det "passar bäst" att skaffa barn. Det är ingen beställnig man gör i en dygnet runt öppen online butik och sedan väntar på leverans... Funkar inte riktigt så...

Sedan ar jag rädd att om man är alldeles för säker på exakt hur man vill ha det, så är det lätt att känna sig besviken. Minsta lilla grej som avviker kan bli en besvikelse. Även om det inte är allvarligt. Bara en sådan sak att alla gravisa alltid är uppsminkade och glada och snygga gör ju att man undrar vad det är för fel på en när man själv möts av valen Willy i spegeln varje morgon... Nog för att spermier simmar, men att mamman skall bli en val det visste jag inte...

För egen del har jag aldrig varit någon som skräms av verkligheten. Jag tycker själv att det är bra att känna till vad som kan hända om det inte går som på räls. Och det var det som förmodligen räddade mig när jag var gravid med Adrian. Hade jag inte själv läst på nätet om komplikationer så hade jag ju inte vetat om att jag var sjuk... Min BM sa aldrig något om komplikationer. (Mer än ont i ryggen..) Varför är man så rädd att informera, lugnt och sansat, om komplikationer och besvär? Det är ju så många som har små bekymmer, som inte för den sakens skull behöver vara farliga eller förödande, men små bekymmer. Men om man döljer det och gör det till någon slags tabu att prata om det svåra så blir det ju ÄNNU jobbigare när man drabbas. För då är man ju dessutom "avvikande".
Man behöver inte prata om det allra värsta scenariot och måla upp skräckbilder, men vissa saker tycker jag absolut att BM kan infomera om. "Så här kan det också bli" eller bara "ha lite koll på det här och det här"

Därför tycker jag det är bra att man i program som En unge i minuten även kan visa att ibland så blir det inte alls som man tänkt sig. En förlossning är få förunnat att kunna styra helt i sin egen riktning. Dessutom visar de ju, att trots att det blir annorlunda, så blir det bra.

Och se bara på oss. Det gick ju käpprätt åt he.... och jag höll på att dö på köpet. Men här sitter jag med världens mest "normala", trotsiga 2.åring, och en bebis till i magen. Och dessutom så har jag en rätt skön inställning till livet. Man kan ha önskemål och drömmar, men man skall vara öppen för förändringar.

Det är väl ett rätt ok resultat av att "det inte blir som man tänkt sig"? (Det kan ju faktiskt bli bättre...)

Bitter

Usch! Jag känner hur jag bara är sur och grinig och bitter just nu. Och arg.

Missförstå mig rätt.
Jag är enormt glad över att vara gravid, och att jag dessutom får vara frisk än så länge. Och att sedan bebisen dessutom både är kvar och verkar må bra gör mig ännu mer lycklig.

Men när man inte kan sova/vila/sitta/stå/gå/resa sig eller göra någonting utan att det strålar i hela ryggen och bäckenbenet, ja då blir man lite trött. Och när det har pågått i några månader, ja då blir man väldigt trött. Framtill känns det som jag ramlat i en cykelstång, eller någon slått mig med ett baseboll trä... Att vända sig när jag ligger ner, ja det gör så j***a ont. När jag väl tagit mig upp kan jag nästan inte gå. Jag kan inte ligga i vår säng längre för den är alldeles för hård, därför har jag sovit på soffan de senaste veckorna. Lite bättre, men inte speciellt skönt det heller.
Att ligga helt platt på rygg en stund har varit, och är, väldigt skönt, men min BM skrämde mig ordentligt för några veckor sedan. Enligt henne var bebisen jättestressad och hade hög puls när jag låg på rygg och hon skulle kolla hjärtljuden, vilket inte var bra. Till saken hör att jag mådde finemang och kände mig inte alls yr eller illamående eller något annat.
Det har jag inte gjort en enda gång när jag legat på rygg, däremot har jag gjort det när jag legat på sidan, vilket ju skall vara bra till skillnade från att ligga på rygg. Så nu kan jag inte sova alls längre. Jag vaknar heeeeela tiden för att det gör ont.
Jag har provat precis allt. Haj har kuddar i hela soffan, jag halvsitter och sover (vilket gör för jävla ont och inte hjälper ett skit) Jag vridet och vänder med INGENTING är skönt =(
Eftersom jag är så himla lång så når jag ju alltid det jag skall ha i skåpen också... Hmm... Ja eller inte riktigt. Vad jag än skall ha nästan så måste jag använda en stol. Och att både gå upp, och framför allt ner, det är inte någon höjdare. Känns som jag håller på allt klyvas mitt i tu. Bokstavligt talat.

Ja ja, gnällkärring, tänker ni.
Men jag vet ju att jag kommer gå in i väggen om jag är totalt slut redan INNAN förlossningen.
Att det är viktigt att vila innan förlossningen verkar vara det enda som alla BM och läkare är överens om, men hur fasiken skall man göra det när man inte får sova? Jag bävar inför att ligga i en sjukhussäng. Det kommer inte fungera. Fy....
Efter förlossningen kommer nästa period med sömnlöshet, men då får jag förhoppningsvis sova mellan alla matningar och annat.

Jag håller på att bli galen. Det enda jag tänker på är sömn, men jag kan inte somna när jag väl lägger mig. Jag vet inte vad jag skall göra.
Att sova i vatten hade nog varit sjukt skönt.

Inte blir man piggare heller av att ha en väldigt trotsig liten buse hemma, som inte alls lyssnar utan skall göra tvärt om, säga emot, springa åt andra hållet eller stanna helt när man skall någonstans. Och jag har jätte svårt att lyfta honom, det gör fruktansvärt ont. Han trotsar mig hela tiden, och jag vägrar låta honom vinna. (Han har ju envisheten från mig uppenbarligen)
Att hämta honom på dagis när man har en buss att passa tillbaka är bara att glömma...

Hela helgen har jag gått runt som i ett töcken. Jag glömmer precis allt hela tiden. Jag vet att jag pratat med Kristoffer och bestämt saker, men jag kommer inte ihåg vad det är =/
Jag är rädd att jag skall glömma något viktigt, som att stänga av spisen, eller hämta Adrian...


Ja... Vilken underbar tillvaro jag har... Stress stress stress och ont ont ont. Skoj värre.

I fredags kväll gick 3 unga tjejer bort i en fruktansvärd bilolycka. Båda mina bröder kände tjejerna, precis som många av alla mina älskade gympaledare, och kompisar till mina bröder.
Bara saken i sig, att 3 unga fina människor skall behöva lämna jorden, är hemskt. Men när det dessutom är så nära, och man ser så många bli så ledsna, ja då känns det såklart extra mycket i hjärtat. Dessutom skadades en tjej allvarligt.
4 familjer som är i kris. Mängder av ungdomar som mår dåligt. Det finns absolut ingen logik eller rättvisa i det. Om det nu finns en Gud så förstår jag inte varför han så ofta skall ta de fina människorna ifrån oss. Han kan väl ta alla elaka, vidriga människor istället?
Jag får ont i magen när jag hör brandbilen åka iväg, så även denna gång. Jag är livrädd att det skall vara någon i min familj som har råkat ut för en olycka. Det var det inte denna gången, men det gör ändå ont för det var någon annan familj som blev drabbad.
Livet är så kort, och kan ändras så snabbt. Ändå kan det vara så svårt att njuta av det fina man har innan det är för sent....

Det har varit en tung helg. Och det lär hålla i sig är jag rädd...

Undra om jag kan muta mig till lite massage från sambon. Har ju inte haft någon närkontakt med honom på ett bra tag....

Kropp till salu.

Kan ju sammanfatta min tillvaro i ett ord: O N T ! ! !
Det var några månader sedan jag kunde sova utan att det gjorde ont, och inte lär det bli bättre.
Mitt bäckenben känns som någon drämt till med ett baseball trä på framsidan.
Igår tog det mig 20 minuter att gå från busshållplatsen och hem (ni som känner till Hindås vet ju hur långt det är) Inte blev det bättre efter att jag varit och handlat idag och bar en tung påse ut till bilen. (Dumma mig, får skylla mig själv) Gud så skönt det hade varit att få lägga sig i ett varmt bad just nu.

Kroppen har sagt ifrån igen. Blodtrycket hade gått upp till 130/90 vilket är smärtgränsen. Undertrycket får inte gå upp mer. Vila är det som gäller för min del, vilket är lättare sagt och gjort med både sjuk son och sjuk sambo.

Har varit så himla arg de senaste dagarna. Bland annat blev jag vansinnig när Kristoffer igår ringde tillbaka till hyresvärden om våra trasiga duschdörrar, som JAG hade pratat med dem om för långt över en månad sedan. Men när Kristoffer ringer så händer det grejer med en gång.
Va fan... Måste man ha snopp för att de skall lyssna eller??!! >=[
Funderar på att anmäla dem till DO. Jävla svin! (Det är samma sak VARJE gång jag ringt)

Såg precis på nyheterna att man i USA funderar på att beskatta läsk. En läkare berättade att en burk läsk om dagen i ett år fördubblar risken för diabetes...
Detta är ju en svår fråga. Om man lämnar USA och ser till Sverige istället så tycker jag man borde göra frukt och grönsaker helt momsfria. Nyttig mat borde vara billigare än onyttig mat.
Skulle man slopa momsen på frukt och grönt, och kanske exempelvis kött, så skulle det bli billigare för konsumenterna, utan att producenterna (bönder) skulle få mindre betalt för sina produkter. Det hade varit ett steg i rätt riktning för att hjälpa folk till ett hälsosammare liv.

För egen del har jag över 30 kg att ge ner. ÖVER 30 kg. Jag vet mycket väl vad som är nyttigt och vad som inte är det. Men när man inte har hur stor budget som helst att lägga på mat så får man försöka bli mätt för en mindre peng. Och just sallad är något vi äter alldeles för sällan. Jag ÄLSKAR sallad! En färsk sallad med en liten bit feta och kött/kyckling är tusen gånger godare än pasta/potatis/ris rätter. Eller korv.. =/ Hade jag haft obegränsat matbudget så hade vi ätit väldigt annorlunda. Mycket mer färskt kött/kyckling, massa mer sallad, och inte alls så mycket pasta/potatis/korv mm som det blir idag. Jag har ofta dåligt samvete för att vi äter korv eller pasta. Jag försöker se till att Adrian alltid får något, så skiter jag i mig själv. Kanske ett I-lands problem, för vi har ju mat så det räcker och blir över. Men just att jag känner mig begränsad i vad vi köper, det gör lite ont i hjärtat.

Ja... jag säger då det.

Nu skall vi i alla fall fredagsmysa med lite god MELOOOOOON! Adrian älskar melon, och det gör jag med!

//Me

Fel fel fel!

Torsdag den 10:e Mars kl 07.35
Solen är uppe. Men det är något som inte stämmer. Det är något konstigt med ljuset ute... Ahh!
Det S N Ö A R ! ! ! ! Det var väl ändå ganska onödigt?! Vem har hittat på det? Jag som var så nöjd över att kunna gå till bussen igår UTAN att det låg 1dm is på gångvägen. Nu är det bye bye torra gångvägar, och hello slask. INTE ok. I ren protest tänker jag ta en senare buss till skolan.

Igår fick vi träffa en lite gladare lite kille, men har var fortfarande arg och sur. Och trött. Tydligen hade han inte sovit på dagen för att han hostat, men lyckligtvis har han inte hostat sedan vi kom hem. Men oavsett så är han hemma och myser med Kristoffer idag, så att han inte blir mer förkyld.
Men något är det som "gnager honom". Jag vet inte riktigt vad det kan vara, men ordett "dumma" dyker helt plötsligt upp tillsammans med namn på barn. Och inte bara det, utan han berättar också varför. Sedan om det är något de gjort mot honom, eller bara dumma saker de gjort, det är ju svårt att veta. (Och jag dömer inget barn när jag inte sett vad som hänt)
Men lite ont i magen har jag allt fortfarande. Mardrömmen är ju att HAN inte vill gå till dagis för att det är något som inte är ok, men att vi inte kan få reda på det.
Tur i alla fall att han har världens bästa fröknar, som jag har fullt förtroende för!

Läste i GP att parkeringsbolaget (ett visst parkeringbolag) för en rekordvinst på 57 härliga friska miljoner. Visst, syftet med ett bolag ÄR att gå med vinst, men ett kommunalt bolag som sysslar med parkering borde vara med intresserade av service än vinst. Jag är så trött på Göteborgs stad. Snordyrt att parkera, skitdålig kollektivtrafik, hur fasiken tycker de att man skall ta sig fram?! Och tro mig, med ett barn, snart två, så kommer bussen INTE vara ett alternativ länge till. Inte i någon situation. Men det är väl det som är tanken. Att vi som inte bor i centrala GBG skall straffas. Vi har ju ändå inte där att göra. Vi bönner borde hålla oss ute på landet och inte besudla stadens fina bussar och spårvagnar med vår närvaro. Och gud nåde er om ni skall åka FÖRBI Göteborg i framtiden, då blir det trängselskatt! Jojo...

Vänta ni bara, säger jag. Vänta ni bara. Jag vet saker ni inte vet. Jag ser en möjlighet till ljusning, i alla fall på ett av problemen. SÅ DET SÅ!

Och när jag ändå är arg, som vanligt, så vill jag ge en stor fet jävla känga i arslet till vår hyresvärd och deras kumpaner. Nu har vi hållt på sedan i Maj förra året och inte haft en fungerande kyl (det blir frost titt som tätt) Igår skulle den ÄÄÄÄÄÄÄÄNTLIGEN efter en jäkla massa tjafs bytas. Men nä, då hade de råkat beställa fel. GAAAAAAH!
Kan någonting bli rätt någon gång? Jag är så förbannad. Och duschen har de INTE fixat som jag ringde om för över en månad sedan, men det är väl som vanligt att en karl (dvs Kristoffer) måste ringa, för en tjej kan man ju inte lyssna på. Skäms på er, SKÄMS!!

Så, nu är jag arg och varm, då kanske jag kan väga mig ut i snöstormen.

//Me

Var är min Adrian?!

Idag var det både jag och Kristoffer som hämtade vår lille prins på dagis. Trodde vi i alla fall. Han såg ut som Adrian, men jag vet inte vem det är vi fått med oss hem....
Ungen i fråga sprang glatt och slängde sig i Kristoffers armar, men sedan började han att slå K med en gång. Och slå. Och slå. Och slå... Sen kom jag, och fick ett leende... Och sedan började han slå på mig med. Och slå. Och slå. Och slå.
Och skrika och bråka och hålla på. Han var vansinnig hela vägen ut i bilen, och böjade naturligtvis sparka och slå inne i bilen. Sedan var han lugn den lilla stunden det tog att åka hem (nåja, hyfsat lugn, han gnällde en massa istället för att slå och sparka)
Så fort vi kom hem så fortsatte han sparka och slåss. Han kastade saker (mer än vanligt) och tillslut var jag nästan gråtfärdig.
Vad har hänt idag som gjort att han blivit så arg?
Jag försökte lugna ner honom och kramas, men han var bara så himla A R G ! !
Tillslut så blev jag arg tillbaka, då började han nästan gråta, och blev liten och ynklig. (Vilket gör fruktansvärt ont i mamma-hjärtat) Det fick bli lite bamse i väntan på maten.
Jag har förklarat för honom så många gånger att man FÅR vara arg, men man får aldrig slåss.

Till saken hör att jag pratade med honom innan vi åkte till dagis och frågade vem han ville leka med på dagis. Jag nämnde ett par barn som han enligt personalen brukar vara med, men på ett av namnen skrek han bara NEJ! Jag försökte släta över det, men så fort jag sa barnets namn så blev han arg och började slå mig. Sedan sa jag inget mer utan bara tittade på honom undrande. Då sa han barnets namn och "nypa". Jag hoppas inte det är så att han tycker det är jobbigt med denna personen, eller att det händer saker som gör honom arg. Jag blir faktiskt lite orolig...
Han är ju för liten för att hitta på och anklaga någon, men samtidigt är det lätt att vi missförstår varandra också.

Han fullkomligt slängde i sig maten, och var uppenbart vrålhungrig! (Trots att personalen sa att han hade ätit bra) Efter maten va det en liten stund som han var glad, sen blev han arg igen. Och ledsen. Och arg... Han låg och vrålskrek i vårat sovrum, med mig på ena sidan och Kristoffer på andra. Det gick inte att lugna honom. Han var så ledsen. Jag var gråtfärdig jag med. Jag kunde inte sluta tänka på vad sjutton som kan ha utlöst dethär... =(
Och inte känns det bättre när han skall till dagis supertidigt imorgon.... Fy va ont det gör i mitt hjärta...

Nu sover det lilla älsklingsmonstret, och jag skall gå in och sno mig några pussar innan jag också hoppar i säng. Förhoppningsvis slipper jag gråta mig till sömns jag med, men just nu vet jag inte. =/

Såklart att Blondiner är dumma! Och alla mörkhyade är idioter.

Dessa två produkter har irriterat mig rejält i ett par år. Hur F*N kan det vara tillåtet att ha en produkt som säger att man är dum när man är blond, och att man är en gudinna som brunett?


Och nej, jag vill inte höra några jävla blondinskämt eller ha kommentarer om att "ja men blondiner ÄR dumma!" Jag menar allvar. Är det något som är korkat på riktigt så är det att tro att intelligens skulle ha någonting med hårfärg, eller hudfärg för den delen, att göra.
Jag har ikväll anmält detta till DO, skall bli väldigt spännande att se vad de svarar.
Vad hade hänt om man istället hade haft en produkt för "Godess Blonde" och "Dumb Afro"??
Helt jävla sanslöst....

Like twins

Dagarna går och magen växer.
Idag var det dags för ultraljud nummer 3, vilket jag sett fram emot!
Jag har en helt UNDEBAR läkare, som är så himla go och rolig. Idag satt vi och pratade om annat än bebis, och i slutet sa hon "förlåt att jag är så öppen med dig, men det känns som man kan vara det med dig!" och så skrattade hon. =) Kan ju bara säga att känslan är helt ömsesidig!

Bebisen mådde bra och väger nu ca 2100g. Det är MER än dubbelt så mycket som Adrian vägde när han föddes. Tanken att jag har "2 Adrian" i magen är helkonstig... Som att ha tvillingar!
Nu är det bara att hoppas på att bebisen, och jag, fortsätter må bra. Det är ju ett tag kvar...
Dessutom har jag 2 tentor den dagen jag är beräknad till, så jag är tacksam om bebisen vill hålla sig kvar den dagen också. I alla fall tills på kvällen... =) Jag vill inte bli ihågkommen som "hon som fick barn i skrivsalen" Det finns roligare saker att bli ihågkommen för.. ;-)

Idag börjag "En unge i minuten" på TV4. Skall bli spännande att se! Jag kommer garanterat sitta och storlipa.

Nä, lite glass kanske..?!

Sär skriv ning och ångest

Jag hatar verkligen nätterna numera. Får ju inte sova! Dagtid brukar jag kunna sova utan att vakna av varken ont i ryggen, nästäppa, halsbränna, stökig bebis, ångest eller annat skoj. Men nätterna... Nä.... Då ligger jag vaken och har ont i magen och tänker och tänker och undrar och funderar. Och har halsbränna. Nu har jag varit vaken sedan strax efter 12, och kan bara inte sova. Snart får det nog bli lite gröt, blir ju hungrig av att vara vaken mitt i natten....

Särskrivning ja... Jag ber om ursäkt för att jag har en förmåga att (mest av misstag) särskriva i tid och otid. Jag har ett nära förhållande med mellanslagstangenten... Den är så mysig att trycka på att jag inte kan hejda mig ibland...
Jag är också väldigt duktig på att stava fel, och missa en massa R i ord. Stavningen är rent slarv, missade R är för att min kära son har pillat bort R tangenten från min dator och jag därför får trycka på en liten plupp. Och då blir det inte alltid några R...
Totalt onödigt vetande, men finns det något i min blogg som är nödvändigt att veta..? (Det tål att diskuteras)