..säger man i Norge. Det kan jag nog skiva under på.
Dagens mat:
En halv ciabatta med mjölkfrittäckelmargarin till frukost.
En banan till lunch
3 brago och kaffe hos mamma
och NU... klockan 20.26 lite pyttipanna med rödbetor.
Go och glad? Inte så.
Veckan har varit upp och ner. Ett par ljusglimtar när båda barnen varit nöjda och glada samtidigt i 10 minuter. Jag fick vara ute och gå häromdagen. 8 km. 1½ timme syre och tyst bebis som låg nöjt och sov i vagnen. Bara jag, gruset, skogen och musiken i lurarna. Fick till och med springa några hundra meter. Och fan va jag kneeeep. Få ju inte springa på 1-2 måndare till. Aja baja. Men gud så skönt. Jag var on top of the world. Eller on top of Hindås i alla fall. Högt upp i skogen bland granar, hagar och ...mygg...
Dagen efter blev det samma runda, fast skitversionen. Bebisen vaknade och skulle absolut inte sova mer. Han var bara arg. Inte ens sjalen funkade. Han skulle ha mat. (Fast att jag matade honom det sista jag gjorde innan vi gick ut) Så det fick bli att sitta i en svärm av mygg och knott och mata. (efter en halvtimmes gnäll och skrik) Motivationen att gå ut igen är noll.
Önskar bara jag kunde få komma ut varje dag. UTAN att vara super spänd och stressad över att inte veta om W sover eller vaknar. (Går ju runt med axlarna vid öronen för jämnan)
Få njuta av träningen. Bara gå när jag känner öfr det, inte planera och fixa i timmar för att kunna tajma in en timmes träning. Mata W, mata A, äta själv, mata W igen... Alltid är det något som kommer emellan. =(
Det får bli ett annat år. Får väl glädja mig åt att jag i alla fall varit ute 6/7 dagar denna vecka. Bara 3 lite längre promenader, men i alla fall. Kilona lär ju inte gå någonstans i alla fall... =(
Snart blir det grundsund, fast jag är inte helt sugen. Vill egentligen bara vara hemma. Själv. Inte gå utanför dörren. Bryr mig inte om ifall det är sol eller regn. Vill bara dö en stund och vakna ur skitrömmen.
Och nu sitter jag här, ensam med pojkarna medan K är ute och springer, och har inte ens fått äta upp min lilla tallrik med mat innan W skriker och skall ha mat igen. *suck*
måndag 4 juli 2011
fredag 1 juli 2011
Var glad och tacksam för fan!
Film. Glass. Godis.
Känner att jag blivit precis den mamma jag inte vill vara. Den som mutar i tid och otid för att klara av vardagen. Den som höjer rösten alldeles för ofta för att tålamodet är slut. Den som säger "jag är ledsen men mamma hinner inte läsa nu, kanske sedan". Kanske hit och kanske dit. Vi får se. "En annan dag älskling". Adrian får ingen tid med mamma länge. Och jag saknar honom som en tok! Han går mig på nerverna och är högt och lågt, men jag saknar att få lov att ta mig tid med honom. Läsa, busa, baka, leka... Prata.
Men jag får aldrig ta mig tid med honom längre. W tar all tid. Och den lilla tid jag inte har honom i armarna eller vid bröstet så måste jag göra annat. Äta själv, laga mat, tvätta, kanske gå på toa eller duscha. (Fast det är längst ner på prio listan)
Ensamtid =städning. Och av någon konstig anledning så är det ALLTID någon som lyckas se mig när jag får sitta ner och vila några minuter och kommer med underbara kommentarer i stil med "och här sitter du och gottar dig! Ni har det bra ni föräldralediga!!"
Jag är en White Trash mamma. Sunkar runt i mysbyxor och tröja full av både bröstmjölksfläckar och spya. (Även när jag skall till Ica, men jag försöker i alla fall dra en stor tröja över skiten) Springer runt och gapar på ena ungen medan den andra hänger i tutten. Fet, flottig och skrikig. En sådan där mamma som folk skakar på huvudet och suckar åt. Tänker, "Stackars barn" Och jag kan inte mer än hålla med. Stackars mina barn.
Och gudarna skall veta att det ta mig fan inte är skönt att gå runt och göra allting med en hand. En unge på armen medans det skall plockar upp tappade nappar, mobiler,kläder... torka söl. Det gör förbannat ont. Och det är sällan man kan ha W i sjalen. Funkar bara ibland, en stund. Dessutom är den bara avlastning för armarna för mig, inte för ryggen. Det sätter återigen mina förbannade j*... bröst stopp för. (Alla som har läst fysik och kan detta med krafter, hävarm osv vet att om tyngdpunkten hamnar långt ut ifrån kroppen så blir "saken" tyngre. Typ)
Förstår inte varför jag inte får lägga ifrån mig honom.
Kanske skall klargöra att hans "små utbrott" som han ofta får om man låter honom gnälla för länge utan att ta upp honom (som när man kör bil och han börjar skrika när man är på motorvägen) innebär att han skriker tills han blir blålila och får panik och nästan svimmar. Han är helt otröstbar när man väl får upp honom, och det enda som fungerar är att stoppa bröstet i munnen på honom. Då lugnar han sig och somnar, likblek....
"Det kan vara så ibland hos barn, det är inget farligt" svara BVC.
Tack. Lila läppar och vit hud är alltså inget att oroa sig för. Bra. Då vet jag det.
Maten är en annan skit historia. Har ätit mjölkfritt, fått en marginellt mindre prickig son, men han (och jag) verkar få MER ont/gaser i magen av en mjölkfri kost. Logiskt? Nope. Så förmodligen gör jag det i onödan. Köper youghurt som är 3 gånger så dyr. I onödan.
BVC sköterskan och läkarens svar? "Det kan vara så ibland, det går över" JA MEN FÖR HELVETE DÅ KAN DU BÄRA RUNT PÅ EN SKRIKANDE BEBIS OCH FÅ TINNITUS OCH RYGGSKOTT!!
På tisdag blir det barnmedicin. Och har de ingen hjälp eller råd att ge så är väl nästa instans psykakuten för min del.
Samtidigt som jag skall äta mjölkfritt så skall ja äta allsidigt och nyttigt så att jag själv inte går upp i vikt. Man skall ju helst gå ner alla kilon också. Jag lever på sallad och kyckling. En macka eller flingor till frukost. (hatar mackor.)
Känner mig så besviken att inte få lov att njuta av föräldraledigheten denna gången heller. Varken graviditeten eller föräldraledigheten. Det suger. Jag försöker, men det skiter sig.
Varje gång något skoj eller bra händer så straffas jag i nästa stund. Som när W äntligen börjat sova lite längre på nätterna (halleluja), för att sedan vara ännu gnälligare och skrikigare på dagarna. Kan ju inte ens ta mig till affären och handla, eller gå ut så Adrian får leka. Motionera och ta promenader går inte. Det slutar med att jag får bära en skrikande William.
Uppgivenhet är väl återigen det bästa sättet att sammanfatta min veklighet.
Bitter? Jag? Jajjemus.
Nu hägrar en ensam kväll med barnen som avslutning på en ensam vecka. Så jävla najs. Härlig uppladdning inför helgen. Fredagsmys med skrikig bebis och en mamma som gett upp. Skoj för Adrian. Han skall få vara uppe så länge han vill och äta glass till middag. Äta chips och godis. Eller hus fasiken skall jag gottgöra mammas frånvaro?
Själv lägger jag mig nog ner och dör en stund.
K har förresten köpt sig en fräsig läsplatta. Den har tydligen allt, utan en app som ger dig glada och nöjda barn och en skön vardag. Det enda jag önskar mig.
Känner att jag blivit precis den mamma jag inte vill vara. Den som mutar i tid och otid för att klara av vardagen. Den som höjer rösten alldeles för ofta för att tålamodet är slut. Den som säger "jag är ledsen men mamma hinner inte läsa nu, kanske sedan". Kanske hit och kanske dit. Vi får se. "En annan dag älskling". Adrian får ingen tid med mamma länge. Och jag saknar honom som en tok! Han går mig på nerverna och är högt och lågt, men jag saknar att få lov att ta mig tid med honom. Läsa, busa, baka, leka... Prata.
Men jag får aldrig ta mig tid med honom längre. W tar all tid. Och den lilla tid jag inte har honom i armarna eller vid bröstet så måste jag göra annat. Äta själv, laga mat, tvätta, kanske gå på toa eller duscha. (Fast det är längst ner på prio listan)
Ensamtid =städning. Och av någon konstig anledning så är det ALLTID någon som lyckas se mig när jag får sitta ner och vila några minuter och kommer med underbara kommentarer i stil med "och här sitter du och gottar dig! Ni har det bra ni föräldralediga!!"
Jag är en White Trash mamma. Sunkar runt i mysbyxor och tröja full av både bröstmjölksfläckar och spya. (Även när jag skall till Ica, men jag försöker i alla fall dra en stor tröja över skiten) Springer runt och gapar på ena ungen medan den andra hänger i tutten. Fet, flottig och skrikig. En sådan där mamma som folk skakar på huvudet och suckar åt. Tänker, "Stackars barn" Och jag kan inte mer än hålla med. Stackars mina barn.
Och gudarna skall veta att det ta mig fan inte är skönt att gå runt och göra allting med en hand. En unge på armen medans det skall plockar upp tappade nappar, mobiler,kläder... torka söl. Det gör förbannat ont. Och det är sällan man kan ha W i sjalen. Funkar bara ibland, en stund. Dessutom är den bara avlastning för armarna för mig, inte för ryggen. Det sätter återigen mina förbannade j*... bröst stopp för. (Alla som har läst fysik och kan detta med krafter, hävarm osv vet att om tyngdpunkten hamnar långt ut ifrån kroppen så blir "saken" tyngre. Typ)
Förstår inte varför jag inte får lägga ifrån mig honom.
Kanske skall klargöra att hans "små utbrott" som han ofta får om man låter honom gnälla för länge utan att ta upp honom (som när man kör bil och han börjar skrika när man är på motorvägen) innebär att han skriker tills han blir blålila och får panik och nästan svimmar. Han är helt otröstbar när man väl får upp honom, och det enda som fungerar är att stoppa bröstet i munnen på honom. Då lugnar han sig och somnar, likblek....
"Det kan vara så ibland hos barn, det är inget farligt" svara BVC.
Tack. Lila läppar och vit hud är alltså inget att oroa sig för. Bra. Då vet jag det.
Maten är en annan skit historia. Har ätit mjölkfritt, fått en marginellt mindre prickig son, men han (och jag) verkar få MER ont/gaser i magen av en mjölkfri kost. Logiskt? Nope. Så förmodligen gör jag det i onödan. Köper youghurt som är 3 gånger så dyr. I onödan.
BVC sköterskan och läkarens svar? "Det kan vara så ibland, det går över" JA MEN FÖR HELVETE DÅ KAN DU BÄRA RUNT PÅ EN SKRIKANDE BEBIS OCH FÅ TINNITUS OCH RYGGSKOTT!!
På tisdag blir det barnmedicin. Och har de ingen hjälp eller råd att ge så är väl nästa instans psykakuten för min del.
Samtidigt som jag skall äta mjölkfritt så skall ja äta allsidigt och nyttigt så att jag själv inte går upp i vikt. Man skall ju helst gå ner alla kilon också. Jag lever på sallad och kyckling. En macka eller flingor till frukost. (hatar mackor.)
Känner mig så besviken att inte få lov att njuta av föräldraledigheten denna gången heller. Varken graviditeten eller föräldraledigheten. Det suger. Jag försöker, men det skiter sig.
Varje gång något skoj eller bra händer så straffas jag i nästa stund. Som när W äntligen börjat sova lite längre på nätterna (halleluja), för att sedan vara ännu gnälligare och skrikigare på dagarna. Kan ju inte ens ta mig till affären och handla, eller gå ut så Adrian får leka. Motionera och ta promenader går inte. Det slutar med att jag får bära en skrikande William.
Uppgivenhet är väl återigen det bästa sättet att sammanfatta min veklighet.
Bitter? Jag? Jajjemus.
Nu hägrar en ensam kväll med barnen som avslutning på en ensam vecka. Så jävla najs. Härlig uppladdning inför helgen. Fredagsmys med skrikig bebis och en mamma som gett upp. Skoj för Adrian. Han skall få vara uppe så länge han vill och äta glass till middag. Äta chips och godis. Eller hus fasiken skall jag gottgöra mammas frånvaro?
Själv lägger jag mig nog ner och dör en stund.
K har förresten köpt sig en fräsig läsplatta. Den har tydligen allt, utan en app som ger dig glada och nöjda barn och en skön vardag. Det enda jag önskar mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)