Hairy scary monster

Dagens läxa:
1. Ida, gör ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG mer någonting för dig själv, du blir straffad med en gång ditt själviska svin.
2. Finns bara en enda person som någonsin rör ditt hår igen. EVER!

Suck.
Ja, vad skall jag säga. Jag har aldrig någonsin känt min såhär ful. Och då har jag ändå mer än 30 kg övervikt. Mitt hår har alltid varit det enda jag tyckt om på mig själv. Men inte längre. Jag hatar mitt hår. Mitt hår är förstört. Jag kan nästan lika gärna raka av det. Jag kan inte ens sluta gråta över hur fruktansvärt fult det är.

Jag har i väldigt många år varit RÄDD för att gå till frisören. Jag vill inte sitta och bli; 1.förolämpad "Nä men alltså ditt hår är verkligen JÄTTE SLITET! Vad gör du med det egentligen!? Precis som jag repat en DVD jag lånat av dem. Det är väl för helvete MITT hår?!
2. Förfulad. Japp, du läste rätt. Sorry, men ett hår som ser ut som en stor triangel är INTE snyggt. Det var det inte ens på 80-talet.
3. Betydligt fattigare, när jag dessutom blivit de 2 ovanstående. Betala för att bli förolämpad och förfulad? Nej tack.

Tillslut hittade jag (eller, jag och jag, Kristoffer) Världens bästa frisör!! För första gången någonsin kom jag hem från frisören, UTAN att spendera kvällen gråtandes. Har varit nöjd och glad varje gång.
Men, så var jag dum nog att nappa på en Deal på Letsdeal, tänkte jag kunde passa på eftersom min frisör var bortrest, och det hade varit så härligt att få känna mig lite fin och fräsch när vi åker till Egypten. Big misstake. Jag sa som det var, att jag inte visste om jag skulle behålla det ljusa och göra ljusa slingor, eller kanske prova att bli lite mörkare. Jag sa att jag var rädd för att gå till frisören, att jag var feg vad gäller mitt hår. Jag sa att jag inte kan "sånt här".
Vi pratade, hon visade och sa att "den här är bara en nyans mörkare än vad du har nu" och "jag vet att du kommer passa jätte bra i den här färgen"
Ledsen, skulle inte tro det.
Jag har aldrig ens sett en sådan färg. Som en urtvättad kass toning. Det blonda lyste ju till och med igenom. Rötterna var alldeles orange/guld/gula. (And not i a good way..)
Inne på salongen såg det lite mer ok ut, men ute i dagsljuset fick jag verkligen panik.
Och jag har så otroligt svårt att säga ifrån. Jag kunda/kan inte med att gå tillbaka, även om jag VET att man skall göra det. Men jag är bara rädd att få en utskällning och en "men det var ju det här du ville ha" attityd tillbaka. Och ALDRIG att jag låter en frisör som redan är sur på mig röra mitt hår. De kommer garanterat "råka" klippa av det....
Så nä. Det blev raka vägen hem.
Min underbara granne hjälpte mig rädda det med lite mer färg, så att jag i alla fall kan visa HÅRET utan att skämmas. (Att jag däremot ser förjävlig ut i det, får jag bara stå ut med)
Nu är det i alla fall FÄRG och glans. Inte ett helt matt häx-hår.

Jaha. Så var det med det. Kul att behöva se förjävlig ut. Jag mår illa bara jag tänker på det. Har absolut ingen lust att gå utanför dörren på 3 år.
Som om det inte räcker med att jag är en stor valross. Men där fick jag för att jag ville unna mig själv någonting. Skall inte göra om det misstaget.

Jag vill inte mer nu. Det räcker med motgångar och skit. I get the point. Jag är hemsk, och hela universum vill straffa mig. Fine. Ta mitt hår också, gör det. För all del.
Nu ger jag verkligen upp.

Pisse-Nisse

Har ni sett På Rymmen Med Pippi Långstrump? I filmen hamnar de på en bondgård, hos en sur bonde som har ca sjuhundratrettielva barn. Den yngste heter Nils, men kallas Pisse-Nisse....
Adrian satt och gap flabba när han hörde det, och gör det varje gång man säger Pisse-Nisse.
Tur att han är lättroad min älskade son! =)

Vill du mysa i biomörkret i vinter? MrDeal delar ut ett begränsat antal biobiljetter och det är först till kvarn som gäller! Skynda skynda!! Gratis är ju alltid gott... =)

Har sådan otrolig ångest över hur jag skall göra med skolan. Det känns som det bara är att lägga ner. Jag vill inte, men jag måste. Varför skall det alltid bli så för mig? Att allting skiter sig?

På söndag skall jag äta middag tillsammans med min älskling, UTAN barnen. DET ser jag verkligen fram emot!

Bjussar på en go bild, bara för att jag älskar dem!

Måste allting alltid vara "bra"?

Idag har det varit en sådan där skitdag. Värre än vanligt. Skulle inte ens vilja kalla det skit"dag", utan ibland liksom försvinner ljuset i tunneln. Som idag. När man känner att nä, nu är det faktiskt stopp. Nu är det kört.
Jag är både arg, förbannad, uppgiven och, mest av allt, ledsen. Dessutom är jag så fruktansvärt illamående så jag spyr när som helst.

Jag vet faktiskt inte vad jag skall göra. Jag har ingen lösning. Jag vill bara ge upp.

Mitt i allt elände ser jag så mycket lycka omkring mig. Inte för min egen del, utan för andras. Ibland undrar jag om det verkligen är så bra som jag tror det är när jag ser det. Vissa har en så väldigt glad och underbar yta att jag blir misstänksam. Har de det verkligen så jävla bra?
Nej, det handlar inte om att jag vill att andra skall må dåligt, men det är precis som att vissa absolut inte kan visa det jobbiga och negativa som sker, utan kan bara visa allt positivt och mysigt. Välpolerad yta. Men ÄR det så bra? Är det så många som inte vågar visa att det ibland är lite jobbigt, att ibland är man inte världens gladaste? Är det att "vara svag"? Får man inte vara svag i så fall? Eller är det jag som är världens mest negativa?

Peppande, skulle en del säga. Men tyvärr blir jag inte peppad av andras lycka. Jag blir bara mer ledsen. Om "alla andra" kan må bra, varför kan inte jag få göra det? Jag vill bara ha en lugn vardag. Slentrian och dagar som bara rullar på. Vecka efter vecka med vardag som bara rullar på. Inte kamp, efter kamp, efter kamp.... Motgång efter motgång.
För jag orkar inte mer. 3 år har jag kämpat för att bara få ha det någorlunda bra. Ha en vardag. Få vara som alla andra och göra vanliga saker utan att det skall bli världens projekt. Kunna gå ut och leka med barnen. Åka och handla. Äta middag. Umgås med K en stund på kvällen UTAN barn. Kanske träffa en kompis en stund och bara prata och ta en fika. Kunna blicka och planera framåt, känna att det finns en ljus framtid. Se ljuset i tunneln. Inte med andan i halsen överleva varje månad. Göra saker med gott samvete och inte konstant känna att jag BORDE göra något annat, vad jag än gör. Kanske någon gång få känna mig duktig, att jag är bra på något. Något som jag har nytta av. Något som andra också kanske tycker att jag är bra på. Det hade varit kul. Jag är och kommer alltid vara kass, eller möjligtvis "lika bra som andra" Det finns inget jag med stolthet kan känna att "Detta, det är jag bra på!"

När jag var liten fanns det en person som var väldigt duktig på att visa och säga att jag inte duger och att jag inte bra på någonting. Och absolut inte bäst.
Jag har aldrig fått vara bäst. Jag har aldrig fått vara riktigt grym på något.
Eller jo, när jag tog grönt kort i Golfen så brukade jag vinna tävlingarna på träningen. Då fick man en glass i caféet, eller kanske en påse med peggar i Shopen. Håll i er va jag har haft nytta av det.....I skolan spelade det ingen roll att jag pluggade, jag fick ändå höra om alla som var bättre.
Glömmer aldrig när jag hade fått tillbaka ett arbete i skolan på gymnasiet, och en kompis stod och pratade med några andra och hade fått samma betyg som mig på arbetet (VG) De hon pratade om tyckte hon hade fått bra betyg. Hennes kommentar var "mäh, nä, jag fick ju samma betyg som Ida" Aj..... Tydligen är Ida = Dum.
Sen är det det där med att folk ogillar mig för att jag är snäll, eller kanske lite bra på något. Det gör riktigt ont i hjärtat. Hade de ogillat mig för att jag var tyken eller otrevlig hade jag ju förstått det, men när jag får höra att en person ogillar mig "för att alla andra gillar dig och du är så trevlig" då gör det riktigt ont.

Jag är så trött på att bara få skit tillbaka, när jag gör saker rätt. Jag är trött på att bli behandlad som en idiot. Jag är trött på översittare. Jag är trött på idiotiska maktmissbrukare. Jag är trött på falska människor. Jag är trött på elaka människor. Jag är trött på precis ALLT.

Jag är en dålig människa. Jag är inte värld någonting. Jag är bara fel.

När skall det vända?