Zzzzzzzömn

Efter mycket om och men fick jag skrivit "klart" så mycket jag kunde på arbetet som skall in imorgon. Fast efter en hektiskt vecka, med alldeles för lite sömn, så känner jag mig inte speciellt stolt över vad jag presterar. Känns mer som att det suger, vilket i sig SUGER, för jag vill ju inte sabba för gruppen. =(
(Press? Nä vad är det..)
Kristoffer skall iväg och jobba, så sovmorgon blir det absolut inte tal om.

Vid 02 kunde jag äntligen krypa ner i sängen. Somnar naturligtvis inte på en bra stund. Blir väckt av en gråtande Adrian efter, ja just det, ca 40 minuter, och sen var det KÖRT! Läg en stund hos Adrian, allt bara snurrade i huvudet. Lunde INTE somna. La mig i min säng, kände hur kroppen ryckte till med jämna mellanrum. Visade sig att det var varje gång K snarkade till... Kroppen spänner sig varje snarkning.
Hjärtat galopperar, huvudet trycker, jag är dödstrött men KAN INTE SOVA! =(

Förutom att jag ser framför mig en vecka där jag inte kommer kunna sova/vila någonting för att jag inte har TID till det eftersom att kvällar och nätter kommer gå till att plugga inför tentan, så snurrar alla gympagrejer i huvudet. Avslutningen, overaller, gympadräkter, utbildningar, utbildningsplan,schema för våren, ledarbrist, skit-tider i hallen, hur skall det bli med caféet, hur skall det bli med tiderna, hur skal vi få kommunen att lyssna, hur skall vi få det att gå ihop, hur skall vi få in mer pengar.....
Gaaaah! Kan inte allt bara lösa sig UTAN att jag behöver göra något?

Jag.Orkar.Inte.Mer.
Jag är helt slut. Jag vet snart inte vart jag skall ta vägen.
Tack gode gud för kaffe, så att man (nästan) håller sig vaken.
Eller ja, vaken och vaken, ögonen är nästan öppna, men huvudet är verkligen inte inkopplat. Det är ganska läskigt när man inte känner igen sig själv, utan man missar och gör fel heeeeela tiden. Avsaknaden av minne skall vi inte prata om....

Nåja. Vad är väl en bal på slottet....
om 3 timmar var det tänkt att klockan skulle ringa, tror jag snoozar en liiiiten stund.



Fick denna "lista" av en vän som en utmaning. (Fast jag har tyvärr ingen att skicka vidare den till. Sorry!!)

* När ingen ser eller hör mig;
- Jag jag ibland sjunga. Men jag sjunger verkligen otroligt dåligt så jag skulle aldrig göra det för någon annan än barnen.

* Jag går aldrig hemifrån utan;
Telefon, nycklar, plånbok, snytpapper, någon form av lypsyl, huvudvärkstabletter.

* Min blogg heter som den gör för att;
- jag förmodligen är världens sämsta och sura, tråkiga, och bittra mamma/sambo.
Glada-Ida finns inte mer, bitter-Ida har ätit upp henne.... (Det är därför Bitter-Ida är så tjock.)

* Om jag vågade skulle jag;
- Säga ifrån till alla som jag anser gör fel. Inte skälla ut, men säga ifrån.

* Om tio år kommer jag;
Förhoppningsvis leva. Och gör jag det hoppas jag att jag och familjen bor i ett härligt hus, att vi är friska och lyckliga, att jag har ett gött jobb och väger 30 kg mindre.

De magiska 40 minuterna

När man sovit dåligt i nästan ett år så är det inte så lätt att somna när man väl FÅR gå och lägga sig. Jag har dessutom alltid haft svårt att somna om när jag blir väckt efter en viss tid. 40 minuter är döden när det gäller att somna om. Blir jag väckt efter 40 min så är det verkligen kört. Och av någon väldigt märklig anledning tycks jag alltid bli väckt efter just 40 min.
Som idag. Igen. Jag som kom i säng i tid, och somnade innan 22.30!! Fick sova ända till 23.15...
Dessa veckorna när bägge barnen haft det jobbigt med sömnen har det inte varit kul för Kristoffer och mig. Koppen är alldeles skakig, illamåendet är på topp, magsyran dansar tango i halsen, kroppen bara skriiiiiiker efter sömn, men trots det bara vrider och vänder jag mig i sängen. Skit!

Jag ber till högre makter att Adrian mardrömmar slutar, och att Williams tänder tar en paus. (3, nästan 4 tänder som tittar igenom på 2-3 veckor är inte skoj för honom. Jag förstår att det gör ooooont =(
Och min store älskling har inte haft det lätt heller. Dagis har inte varit roligt, och han har varit hysteriskt ledsen när han kommit dit. Att jag sedan varit borta från honom massor har ju inte gjort det bättre. Det gör så otroligt ont i hjärtat när jag måste gå ifrån en Adrian som storgråter och säger "Nej mamma! Inte gå!!", oavsett om det är på dagis eller hemma.
När han suckade en dag och sa "mamma kommer tillbaka sen" när jag skulle till skolan, då höll hjärtat på att gå sönder. Min älskade Adrian. Vi har allt navelsträngen kvar han och jag.
Hur kunde jag få en sådan underbar liten kille!? Liten och liten, han har redan hunnit bli 3 år... =/
Och min älskade Vilde-Wille. Denna vildvittra som blivit en skrattmås. Vilket temprament! Men vilka underbara skratt, så mycket kärlek och så mycket bus! Redan 7 månader, var är min bebis!? =(

Jaha.
Inte hjälper det att gå upp en stund heller när jag blivit väckt. Som vanligt. Idag känns det extra mycket skit eftersom jag skall vara på mammas jobb strax efter 07 imorgon för att låsa upp, sedan har vi föreläsning kl 08, och en företagsintervju kl 10.30. Ingen rast ingen ro. Inte en enda chans att vila eller ta sovmorgon. Väckarklockan ringer kl 05.15. (vilket är om ca 4 timmar)
På kvällen är jag dessutom ensam med barnen, som med största sannolikhet kommer vara vakna extra sent just imorgon. Yaaaayyyy......
Lördag har jag gympa 10.30-14.00, sedan skall jag ha barnen medan Kristoffer hjälper sina föräldrar med att fixa veden. Söndag kommer jag förmodligen ligga på sjukhus på grund av utmattning, och skulle jag mirakulöst inte göra det så skall jag har barnen medan Kristoffer fortsätter fixa ved med sina föräldrar.
Nästa vecka är det skola varje dag, och sedan har jag barnen själv över helgen. Mumma.

Att hela tiden ha skolan hängande över mig, och pressen på att jag MÅSTE klara precis ALLT denna terminen annars är jag helt körd, det gör ju inte saken bättre. (Jag hatar CSN. På riktigt. Jag hatar dem. Att de får lov att hålla på som de gör är helt sanslöst)

Vad som gör saken om möjligt ännu värre, är när man får härliga kommentarer från folk som skall jämföra och som måste påtala att de har det värre.
Jag tycker verkligen synd om er. Det ÄR synd om alla som ofrivilligt har sömnbrist, ofta på grund av busiga barn.
Men hur hjälper det mig i mitt helvete att få höra att jag bara skall vara glad att jag inte har det som just du har det. Skulle det göra mig piggare eller glad eller vad är tanken..? Jag förstår faktiskt inte. Jag blir bara ledsen eftersom att det känns som att jag inte skulle ha rätt att må dåligt. För jag har det ju inte VÄRST...
Vad hände med att ha lite medkänsla, eller om man nu inte har det, hålla käften i stället för att göra saken ännu jobbigare..? Att antyda att folk "känner fel" är inte på något sätt uppmuntrande...

Ja, jag är sur. Ja, jag är bitter. Nej, allt är visst skit och JA, jag är super pessimistisk.
Försök själv ha flera år av motgångar och få allt roligt som händer förstört.
Jag vet att jag är värdelös, jag behöver inte fler bevis på det, ok?
Jag är så sjukt trött på att snällhet och godhet inte längre tycks löna sig. Jag är trött på att bli trampad på. Jag är trött på att min genuina vilja att hjälpa till blir missbrukad.
Jag blir ledsen när jag tänker på att den där glada tjejen jag en gång var är borta.
Kvar är bara en pessimistisk, slutkörd, bitter kärring. Men någon skall väl vara det också.

Dåligt omdömme?

De flesta har väl säkerligen vid det här laget hört eller läst om föräldrarna som fick sina barn omhändertagna av socialen på grund av en anmälan från mammans syster om incest i familjen. Något som föräldrarna blev friade från i domstol, men socialen lät trots det inte barnen få komma hem till sina föräldrar.
Hela historien är så vidrig. Naturligtvis kan ingen veta exakt vad som hänt, men än de som varit på plats.
Men en sak vet jag, och det är att barn i 6-års åldern mycket väl kan prata om kropp och knopp på ett sådant sätt att man OM MAN VILL kan tolka det som att de inte har fått "gränser för det sexuella" hemifrån. El liten kila som springer runt och petar kompisarna på snoppen, skall vi anmäla det till socialen? En flicka som drar upp tröjan och visar "brösten" skall vi anmäla det till socialen? En kille som sett en nakenbild på internet, och som sedan berättar vad han sett, skall vi anmäla det till socialen? Ett barn som skriker "kuk", skall vi anmäla det också till socialen?
För att inte tala om alla små killar och tjejer som kommenterat sina föräldrars kroppar när mamma/pappa duchat, skall vi anmäla det med?
Allt låter ju fruktansvärt, men när man känner barnen så får man en helheltsbild och kan efter det göra en bättre bedömning. (Alla exempel är tagna helt ur luften) I den åldern upptäcker barn kroppen, och det är oftast bara vuxna som ser något sexuellt med det, barnen har inte någon som helst sexuelt tanke bakom att exempelvis "visa brösten". Och i de få fall som övergrepp har skett, så märks det. Det förvånar mig, och gör mig förbannad, att socialen omhändertog barnen utan att över huvud taget prata med skola/förskola om barnen först. En lärare som umgås med barnet dagligen känner barnet väl, och hade med allra största sannolikhet kunnat avgöra ifall det fanns grund för oron över barnen eller ej. Men icke. Här går socialen in och omhändertar barnen "för deras eget bästa". FY FAN!!
Skall man inte våga prata med NÅGON om både roliga och bekymrande saker barnen gör? Om jag skulle berätta historien om Adrians "glada mask" på BVC, skulle jag riskera en anmälan hos socialen då? Och alla goa nakenfis bilder, skulle de sedan kunna fälla mig som en pedofil??
Skall föräldrar behöva vara rädda för att vara nära och älska sina barn på grund av rädslan för att bli anmälda till socialen, som sedan kan tolka all kärlek och närhet som något fult och sexuellt?? Lägg sedan på några härliga sommarbilder på en badande son och du är pedofil.
Vart är vi på väg? Har många så dåligt omdöme att de inte kan göra bättre bedömningar?

Jag har helt tappat förtroendet för socialen. HELT! Först historien om de stackars barnen i Mark, nu detta. Och SAMTIDIGT så ignorerar socialen i många fall BEFOGAD oro. (Exempelvis flickan som var hemlös och sov ute i snön med sin pappa, som förgrep sig på henne och där skolan slog larm, men inget hände)

Det absolut värsta av allt, det är hur socialen fått godkänt för denna behandling, och hur föräldrarna och framför allt BARNEN har fått gå igenom ett helt obefogat helvete, och bara skall acceptera det utan varken ersättning eller ett förlåt. FY FAN!!!

Jag skulle vilja ha ett svar från varanda en som varit med och beslutat i fallet där de försvarar sina beslut och vad de grundar dem på.
Och systern skall vi inte ens tala om, henne har jag absolut ingen sympati för. Som jag inledningsvis skrev så måste man förstå barns utveckling, och på rätt sätt kunna lägga ihop ett och ett.