Bebis bebis bebis!

Så var helgen till ända. Igen. Varför går det så fort..??
Iofs går veckorna (tack och lov) rätt så fort de också. Men helgen hinner man ju knappt reagera över att den är här innan den är slut.
Framöver har vi tack och lov inte mycket inbokat på helgerna. Lite kalas och tentor, annars finns det möjligheter till vila och mys! Än så länge i alla fall...

Har ju en del som behöver fixas innan bebisen kommer, och det vet man ju aldrig när det blir. Sängen skall skruvas ihop, det skall plockas fram sängkläder och bäddas. Kläder skall tvättas.
Och så måste jag köpa en mysig filt. =) Har hittat en söt som jag gillar. Egentligen hade jag velat sy en själv, men det kommer inte bli av. Har två tummar som sitter fast rätt gött....

Nu har jag gått in i v. 32, det är 3 veckor mer än jag gick med Adrian. Känns konstigt, men helt underbar. Tänker inte säga att jag mår bra, för varje gång jag gjort de har jag blivit dålig. Men just nu, denna timmen i alla fall, mår jag bra. All vila den sista veckan gjorde underverk för mitt blodtryck. Får se hur jag mår efter denna veckan, med 2 tentor...

Idag satt jag med min älskade Adrian på golvet och busade, när vi plockade fram en påse full med nallar och en påse med massa bebiskläder. Vi klädde på min gamla nalle några av hans första kläder, sen blev den "bebisnallen" Den har han myst med hela kvällen =)
Nu ligger det ett par uppsättningar med pyttekläder framme som kan få åka med till BB. Allt från storlek 44 till 56... Man vet ju aldrig vilken storlek som kommer behövas. Men knappast större än 56.

Och för att tråka ut er med ännu mer bebis prat så har den lille rackaren börjat plåga mig med att trycka en knä/en fot i sidan på mig. Fast av någon konstig anledning njuter jag av det. För det innebär att den är på hugget, och det känns bra. Kristoffer fick sig en liten känga häromkvällen han med (när han kände på magen) och hans reaktion var "åh herre jävlar!"
Mysigt värre!

(Bilden är ärligt stulen från google.. ;-)

Nu skall jag ta och söndagsmysa med min store älskling och min hoppande mage.

Ta hand om er! Man vet aldrig vad som händer...

Puss å kram!

Magi, besvikelse och bebis!

4 timmars sömn extra, och livet återvänder en gnutta... Tänk om det fanns sömn på flaska, så man kunde få alla underbara fördelar med sömnen fast att man inte har tid eller möjlighet att fakstiskt sova. Bli pigg, må bra, bli frisk.... Det hade inte varit fel.
I helgen fick jag inte sova många timmar, och det var ingen höjdare när jag redan låg på sketminus vad gäller sömn. Jag är helt, helt slut. Med tanke på vad som hänt sista veckorna så är det inte läge att bara stånka på heller, utan jag måste verkligen vila. Att dessutom känna att jag har bihåleinflammation på G gör ju inte saken bättre heller.
Så denna veckan blir det hemma vecka. Imorgon är det dags för kontroll hos BM igen, och det hade ju varit väldigt trevligt om jag hade bra värden....

Magisk sömn ja... Tänk vilka trevliga meddelande man kan få ibland när man vaknar =)
Som att ännu en vän har fått sin enormt efterlängtade bebis! Yay! Sånt gör hela dagen lite bättre!

Välkommen lille Julius!!

Jag lääääängtar efter vår bebis också, men jag tycker det är himla skönt att den är där den är just nu. Jag njuter av varje dag jag vaknar och mår bra, inser att bebisen ligger i magen och lever. För det är inget jag tar för givet. Jag bara väntar på att vakna en dag och vara helt svullen. Eller att vattnet helt plötsligt skall gå, speciellt när jag är ute och går och har bråttom... Då är jag alltid orolig att det skall sätta igång. Jag vill att den skall må bra, och den mår ju bäst om den bara får vara där den är. I alla fall så länge jag inte blir dålig.

Nu har jag en liten vilding som möblerar om eller tränar gymnastik i magen. Och det är helt underbart! (Även om den väcker mig med det.. )

Fick ett annat mindre roligt sms också, som gjorde mig sur. Inte meddelandet i sig, men anledningen till att jag fick det.
Jag har svårt för sandlådefasoner hos "vuxna" människor. Och vad jag har ännu mer svårt för är elakheter... För att inte tala om när man ger sig på en ensam person. FEGT!!
Vad har hänt med att behandla andra som man själv vill bli behandlad?
Idag är det äta eller ätas som gäller, och många är stolta när de har varit elaka mot andra på sin väg mot sitt mål. De tycker det är ok att använda andra som "stepping-stones" på sin väg mot sitt mål.
Hur fasiken kan man ha sådan mentalitet? Hur sover man gott om natten? Förstår man inte att man är en starkt bidragande faktor till att vårt samhälle blir allt mer kallt och kyligt?
Jag önskar faktiskt att jag inte alltid var så snäll, utan att jag ibland kunde ge tillbaka med samma mynt. Det måste ju uppenbarligen vara väldigt skönt att vara elak mot andra, eftersom att så många är det... Eller?

Jag hoppas personen som skickade sitt sms vet att jag är med henne =)

Varför sova?

Det är alltid lika trevlig att ligga och vrida sig i sängen, dödstrött, men utan att somna...
Förhoppningsvis kan lite CSI trötta ut mig. Annars blir det till att plugga.... =)
Hade ju kunnat packa inför helgen i Grundsund, men jag vill ju inte riskera att väcka pojkarna.


Höll nyss på att dö av skratt.
Here's why...


Sov gott!

Sjukhusäventyr

Igår var det dags att bekanta sig med sjukhuset igen. Alltid lika roligt... =/
Lyckligtvis slutade det bra den här gången med.
Jag satt i godan ro på vår enormt intressanta föreläsning om skattelagstiftning, när jag höll på att svimma. Och det har aldrig aldrig hänt mig innan. Började äta mitt äpple, så att det inte skulle vara blodsockret, men det hjälpte inte ett dugg. Som tur var hade jag min goa klasskompis bredvid, så jag sa till henne att jag var alldeles svimfärdig. Jag satt bara och skakade, varken vatten eller äpple hjälpte, så jag gick ut.
Ringde upp till Antenatal (som har akutmottagningen för gravida) och sköterskan tyckte det var lika bra jag kom in och kollade.
Ringde sedan Kristoffer som fick köra mig upp till Östra, kändes lagom lockande att riskera att svimma på spårvagnen.

Blodtrycket var högre, hade äggvita, men inget var enligt läkaren akut eller alarmerande. Väldigt skönt att höra! Men på fredag blir det extrakoll för att se att trycket inte stiger ännu mer.
Lugnande besked? Knappast. Jobbigt? Mycket...

Fick lämna tox-prover, och som vanligt var det en utmaning för sköterskan att få ut nåt blod från mig... Det är ju en jäkla tur att jag inte har några problem med att bli stucken, för hon fick sticka på 5 olika ställen innan hon fick napp...
Det jobbigaste är när man märker hur DE blir besvärade och tycker det är jobbigt. DÅ kan jag tycka det är lite jobbigt...
Hennes kommentar när hon väl fick blodet (ur min "kran" på handen som jag brukar rekomendera dem när de inte får något i armarna) så sa hon "jag skulle ha lyssnat på dig med en gång". HA.HA.HA! =) Varför är de så emot att skicka mig i handen när jag säger att det inte gör mig något..? Lustigt.

Mitt i allt det tråkiga (fick vänta några timmar då de fick in en del akuta fall) så kommer en kompis som hade BF i lördags! Jag tror ju givetvis det är på G och att hon skulle upp till förlossningen, så jag gick för att möta henne. Men det visar sig att hon också skall in till Antenatal för ett läkarbesök. Himla trevligt att ha någon att prata med under väntetiden i alla fall!

Nu blir det massor av vila för fröken Larsson. Kan inte fortsätta stressa och hålla på som jag gjort. Har inte fått vila ordentligt sedan INNAN jag fick lunginflammationen vid Jul. Inte ens när jag var sjuk fick jag vila ordentligt.
Så igår la jag mig kl 20, med Adrian. Jag somnade först.
Vaknade vid 06 när Kristoffer och Adrian åkte hemifrån, och var hungrig.
Sedan la jag mig vid 8 igen och sov till 12.15... Så nu känner jag mig faktiskt UTVILAD för första gången på många månader!!

Nu skall jag hoppa in i duschen, sen åka och hämta min lill-prins!!
Ikväll blir det lite mys för att fira min älskade pappa som fyller år!!!

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN PAPPA!

Gnäll-fritt

Jag är rätt bra på att bita ihop och inte gnälla eller säga ifrån, men det är väl därför jag har så dåliga tänder.... Ibland går det inte mer.
Ibland måste man få gnälla av sig lite, och ventilera. Annars blir man ju tokig!
So, here we go:

Jag är fruktansvärt trött på att vara förkyld. Kan jag få slippa snor, nästäppa och trötthet snart?
Inte blir det bättre av att jag har nästäppa på grund av graviditeten heller, så när väl snoret behagar försvinna någon vecka eller två så är det tätt i alla fall. Är det inte underbart så säg.


Finns det något värre än att ha en gnällfis till unge som bara låtsasgnäller/låtsasgråter och springer bakom rumpan på en när man försöker städa/läsa/skriva eller något annat som man behöver göra? (Klart det finns, fattigdom, AIDS, övergrepp, olyckor... men ni fattar förhoppningsvis vad jag menar) Jag säger som norrmännen: "Gå på tur, ikke sur!"

Godis är HEMSKT!! Det är skit gott, när man äter lite grann, men av någon konstig anledning verkar de små rackarna hoppa in i munnen på mig fast att jag inte ens vill ha mer. BLÄÄ!

Varför skall det vara så himla dyrt med grönsaker och nyttig mat, jämfört med skitmat??

Kan inte is-skiten som är ute försvinna snart så kan inte riskerar hjärnskakning och brutna ben när man skall utanför dörren..?

När skall man som icke-rökare få lika stora rättigheter att SLIPPA cigarettrök som rökare har att röka..? Främst i sitt eget hem!!

Foglossning, vem kom på den skiten. Totalt onödigt! Säkert bara ett kommersiellt påhitt för att kunna sälja skit dyra bälten och annat. Kanske är det Ingvar Kamprad..? Han är bra på att göra affärer... ;-)

Hur fasiken tänker man när hyrsegäster inte får tvätta under helgen...? Alla är inte hemma hela dagarna som pensionärerna är! Och att sedan komma med idiotiska bortförklaringar till varför är ju ännu sämre. SKÄMS!!


Så, en liten liten urladdning av allt gnäll. NU gick jag säkert ner flera kilon...
Skall avsluta urladdningen med lite vila för jag är verkligen helt helt slut...

//Me

En helt vanlig skit-dag

Idag är en såndär dag när allt bara tycks bli skit. Jag som hade sett fram emot den!
Stress stress stress och sedan ett avbrutet kalas. Skoj....

Jag hade precis fått klä på mig och göra mig klar, när Adrian vänder Kristoffers ölburk (från igår, med slatten kvar) upp och ner i soffan. Tack...
Det var bara att ta av klädseln på soffan och skicka in ungen till sin far i duschen. Soffan får nog åka till skroten ännu tidigare nu. Inte så lätt att få bort ölpspill på ett armstöd i tyg och skumgummi. Verkligen upp piggande på en söndag.

Detta innebar dessutom att jag knappt hann göra klart/plocka ihop det vi skulle ha med oss, så det blev stress som vanligt. =/ Fick halvspringa till kyrkan.
Efter en himla fin ceremoni i kyrkan fick vi smarrig smörgåstårta. Sen ville Adrian leka... Förmodligen hade han någon liten skink-bit kvar, för han började hosta efter en stund. Och hosta, och hosta.. Och efter ett par vändor till med spring så hostade han igen. Och hostade... och hostade... och spydde....
Det var bara att packa ihop och gå hem, både jag och Adrian var ju fulla med spya. (Fulla och fulla, så mycket var det inte, men det är inte kul att sitta kvar och inte veta om man har spya någonstans på kläderna)
Skoj avslutning på det kalaset =( Jag som hade sett fram emot det så länge....

Så, en riktig skit dag so far, och förmodligen kommer jag råka ut för ännu mer skit innan dagen är slut. Sån är min lott i livet.

//Me

Upp som en sol och ned som en pannkaka

Jaha, så länge fick man njuta av det där bra-iga ultraljudet. Just nu mår jag skit. Det hela sitter kanske förhoppningsvis bara i mitt huvud, men med min vanliga tur så lär det väl knappast vara "ingenting".

Hade mer än gärna bara sovit i en vecka. Stanna tiden lite så jag kommer ikapp.
Men icke, har mer att göra än nånsin typ. Finns inte en chans att jag kan vila....... =(

Skit......

Mellan döden och mig

Igår kväll fick jag äta ute med några härliga tjejer! MYS!
Men varför måste ni goa tjejer flytta? (Ok inte alla, men en del av er) Kan ni inte packa ihop eran släkt och flytta den till GBG istället..? =)
Kommer ju sakna M, precis som jag kommer sakna C som redan flyttat. Dumma er!! =(
Och nu ger ni andra sjutton i att flytta ni också!

På vägen hem hade jag en såndär konstig känsla i magen. Vägen var helt tom och torr, men ändå ville inte foten ens hålla laglig hastighet. Den vill ta det ännu mer lugnt. Nere vid korsningen till Härryda stod en bil i "fel fil" och b linkade, och en bärgare var där. Verkade inte vara något allvarligt som hänt för jag såg inga skador på bilen tack och lov.
Det där är ju inget ovanligt för mig, men det får mig att fundera. Vem är det som ger mig den där magkänslan? Morfar? Farfar? Någon annan? Kanske Ceasar..?

Det där med döden är ingen lätt bit. Jag har varit förskonad från sorg under hela min uppväxt, och första gången en nära person gick bort var när min älskade morfar lämnade oss. Precis en vecka innan jag kom hem från USA. Jag hade alltså inte träffat honom på ett halvår. Det gjorde saken ännu värre. Att vara vuxen första gången man möter sorg är ingen lätt grej. Inte för att jag på något sätt önskar att barn/unga skall få uppleva det i utbildningssyfte, men det tog extra hårt. Att sedan vara halvvägs runt jorden och inte få chansen att säga hejdå gjorde det ännu tyngre. Att sitta där i en familj, som tyckte livet kunde gå vidare, när min älskade älskade morfar inte fanns mer....det gjorde ont.
Sedan dess har döden varit ständigt närvarande. Varje gång telefonen ringer får jag ont i magen. (Ännu en anledning till att jag inte gillar att prata i telefon...)

Men kan vi "prata"med de som är på andra sidan? Ja inte vet jag. Jag varken tror på det, eller inte tror på det.
Jag brukar drömma om både morfar och farfar, och det är så verkligt så efteråt är jag alltid på bra humör. Det känns alltid så bra, precis som jag varit och hälsat på dem. Speciellt när morfar har klämt på mina axlar och sagt "hallå kompis" som han alltid gjorde. Jag känner hur han gör det....

Förra sommaren fog en kompis från barndommen i en väldigt tragisk olycka. Bara sådär. Jag hade inte sett honom på flera år, men bara någon vecka innan olyckan var han här ute på parkeringen för att han hälsat på sin farfar. Jag hann säga hej och säga att det var kul att se honom. (Han var på väg härifrån) Han var lika glad som alltid, solbränd och snygg.
Och sedan bara någon vecka senare, så finns han inte mer.
Begravningen var otroligt fin, men satan i gatan vad ont det gjorde att se hans familj ha så ont, och att se både min bror och mina föräldrar vara så ledsna och uppgivna. Och alla andra såklart.

Så i höstas drömde jag om honom. Det var en sån märklig dröm, och jag har inte kunnat släppa den.
Jag var hemma i lägenheten och hörde snyftningar inne ifrån Adrians rum. Jag kikade in, det var alldeles mörkt, och uppe på Adrians byrå låg min kompis. Kroppen var liten som en bebis-kropp, inlindad i en filt, men hans huvud och ansikte var det jag hade sett veckan innan han dog. Solbränd och snygg.
Men han var ledsen.... Jag sa: "Du, jag vet att du inte vill att jag skall fråga hur du mår, men jag tänker göra det ändå. Hur mår du egentligen?"
Då svarade han: "Jag är trött och fryser. Här är kallt. Jag vill inte vara här mer"
Jag frågade om han ville sova vidare, "Ja" sa han.
Jag frågade om han ville att jag skulle stänga dörren, "Nej inte helt" sa han då.
Så jag gick ut igen, lämnade dörren på glänt och sa "jag är här ute, såg till om det är något"

Det där har bitit sig fast i mig. Speciellt hur han sa "jag vill inte vara här mer". Det gjorde ont i mig. För jag tror inte han vill vara där han är nu egentligen.
Men hur fasiken skall man "tolka" en sådan dröm. En del säger att han pratade med mig, en del att det bara är hjärnans sätt att bearbeta allt som hänt.
Jag tror ingenting. Jag vet bara att det kändes, och känns, märkligt när jag får prata med de döda. Men det känns alltid bra.

Så den där magkänslan.... Den skall man nog inte strunta i...

Mogonstund har en bitter eftersmak av sömnbrist

Nä, jag kommer nog aldrig vänja mig med att klockan ringer 05.45. (Eller ännu tidigare för den delen) Det gör ju ont i hela kroppen! Vad som gör ännu mer ont är att Adrian redan är uppe och är redo att åka till Dagis med pappsen... Känns inte speciellt bra.... =(
Jag är i alla fall imponerad över mig själv idag, som kom upp i tid, speciellt med tanke på att jag skall vara kvar hemma och plugga. Idag är det fullt ös i böckerna. Åååå va jag ser fram emot det. Hade inte alls velat ligga i sängen hela dagen istället...

För ovanlighetens skull har K inte snarkat inatt.. Kors i taket! Men jag har vaknat ungefär fyrahundratrettielva gånger ändå. Dels för toabesök, dels för en liten buse som har disco i magen. Fast det är himla mysigt när man kan ligga och retas lite med bebisen och få den att böka runt. =) Även om det gör lite ont ibland.
Skall se om jag kanske kan lägga upp en lite bild på magen. Brukar inte lyckas ta några fina kort...

Blodtrycker var i alla fall bra nu på morgonen. Känner mig inte aaaaaalls som en pensionär som sitter och mäter blodtrycket till frukosten.. ;-)

Fick svar från vår hyresvärd igår ang. helgen. De hade förklaring på vad som hade hänt, men inte varför. Men itne ett ljud sa de om att det tog över 2 dygn innan det blev åtgärdat. Vilket är det absolut värsta. Känner mig nästan mer arg idag.
Dessutom hade den som ringde sjukt dåliga bortförklaringar på andra saker jag hade frågat om. Som att vi inte får tvätta under helgerna. (Vilket är enda gångerna vi hinner tvätta)
Jävla..... åååååååå! Men nä.... Det kan ju störa dem som bor bredvid tvättstugan. Däremot får man gärna störa grannarna med sin egen tvättmaskin hela helgen... Det är ju logiskt.
Det som stör mig mest av allt är att det är så himla uppenbart att de försöker snacka bort mig för att jag är tjej. VARJE gång jag ringt så behandlar de mig som om jag är dum i huvudet, vilket jag inte är. (Eventuella invändningar på det tas via mail tack) När Kristoffer ringer och säger samma sak som jag redan ringt om så åtgärdas det med en gång. Tack för den.
Man kanske skulle slänga in en ansökan till DO?


Saknar mina pojkar så himla mycket redan. Kommer bli en lång dag.... =(

Arg, förbannad, irriterad, glad och lättad. Samtidigt

*pust*
En liten suck av lättnad efter ultraljudet blev det. =) Allt såg toppen ut, vilket kändes bra.
Känns samtidigt märkligt att veta att bebisen, som fortfarande ligger kvar INNE i magen, väger mer än vad Adrian gjorde när han föddes. =/ Fast det är ju bara positivt.
Imorgon blir det BM och ännu mer kontroller. Det blir en del fläng, men det är värt det.
På sätt och vis hade jag gärna bott på sjukhuset. Eller rättare sagt, haft ett sjukhus hemma. I huset. Det hade varit skönt! Veta att allt är bara några sekunder bort, samtidigt som jag fåt gå runt i mina egna kläder, kunna duscha när jag vill. Kolla tv och film.. Och ha INTERNET! För man kan ju bara inte leva utan internet. ;-)

Helgen har varit väldigt spännande... Det har inte fungerat att ta sig in i huset eftersom att hela inpasseringssystemet legat nere (Vi har ju så fina moderna brickor)
Detta har inneburit att man inte kan ringa på, inte använda sin bricka för att öppna, OCH eftersom att vi inte heller kan använda de vanliga nycklarna för att komma in i huset, så har vi riskerat att bli stående utanför vårt eget hem utan möjlighet att komma in. Visst är det fantastiskt?!
Jag har ringt jouren flera gånger och bägge gångerna blivit otrevligt bemött och avsnäst med svaret att "de är på väg". Ja... Inte fan vet jag om "de" färdades med häst och vagn, eller om de började sin resa i Kina, men efter 2 dygn var det fortfarande inte någon som hade löst problemet. Tydligen hade den första elektrikern inte haft rätt nyckel. Underbart. 2011...
Jag blir så (CENSUR) förbannad! Att problemet ens kan uppstå är rena vansinnet! Det är väl klart som f*n att våra vanliga nycklar också skall fungera i dörren så att vi A L L T I D kan komma in! Och en jour skall ju för i (CENSUR) kunna komma in, och dessutom så skall inte SOS svara idiotiska svar när man ringer och påtalar hur viktigt det är att de åtgärdar felet.
De äldre som bor i huset har hjälp från hemtjänsten, vad hade hänt om de larmat och hemtjänsten inte kunde komma in i huset?!?! Eller om vi blivit stående utanför huset när vi kom hem sent på kvällen/natten, med ett barn, och inte kunde ta oss in, inte hade någon att ringa....

Skrev ett långt surt brev som jag hoppas få ett väldigt bra svar på. För jag är jävligt förbannad över hela situationen.....

Vad tycker ni? Är det acceptabelt att på grund av en säkring har gått inte kunna komma in i sitt eget bostadshus under nästan 3 dygn?


Resten av dagen blir det massa plugg, men skall nog unna mig en lite tupplur först. Så det så!

//Me

Rekord

Jippi! Nu är det rekord i graviditetslängd för min del! Än så länge bara med några timmar, men ändå =D
Varje dag nu är en bonus som jag inte på något sätt tar/har tagit för givet. Känns i alla fall bra att få börja dagen med bebisen kvar I magen. Man skall vara glad för det lilla. =)

Och hur skall man fira detta då? Jo genom att gräva ner sig i FAR, KappAhls årsredovisning och gå på lektion med en himla skön dam. (Märta, I Love you!)
Längtar tills jag får hämta min lille prins i eftermiddag, saknar honom redan!

Känns förresten bra att ha ingen mindre än New Yorks borgmästare på min sida. Jag säger ju att jag har de rätta åsikterna.. ;-)
Nyfiken? Läs här!

Får ju säga att jag blev lite besviken när jag råkade titta ut genom fönstret imorse... Nysnö var inte vad jag hade hoppats på. Nu är det ju totalt LIVSFARLIGT att ta sig till bussen...
Härryda kommun har nämligen varit så snälla hela vintern så de har inte skottat gångvägen till bussen alls, utan bara slängt på lite grus ibland. Resultatet är en isbacke med 4 prickar grus... Lätt att gå i när man är gravid? Nix. Skäms på er!

Dags att äta upp och ge sig iväg. Fast måste ju erkänna att det hade varit fruktansvärt skönt att bara gå och lägga sig igen nu....

//Me

En förälders ständigt dåliga samvete...

Igår fick vi brevet vi till viss del väntat på, men ändå inte ville ha. Till hösten får Adrian plats på dagis i Hindås istället. Jippi...va kul.... eller?
Vi vill ju inte byta egentligen för han går på världens bästa dagis, och framför allt den bästa avdelningen! Vi älskar personalen lika mycket som Adrian gör! Och barnen är så himla goa också!
Men det är ohållbart att ha dagis så långt bort, och dessutom åt "fel håll" när vi inte har varsin bil. Dessutom blir det lättare för exempelvis mina älskade bröder att kunna hämta om det skulle behövas. Ni är vi beroende av bilstolar, och man kan ju inte ha hur många som helst.... vi har redan 3...
Och en annan viktig aspekt är ju att det kommer bli helt ohållbart att behöva åka så långt för att lämna när en av oss är hemma och är föräldraledig. Lägga 2 timmar om dagen på hämtning och lämning när man har 3 timmar på dagis... nej tack.
Så vi måste, även om vi helst av allt vill flytta med oss hela förskolan och lägga den i Hindås istället. :-)

Redan nu har jag skuldkänslor. Adrian älskar sin avdelning och trivs jätte bra, tänk om han inte gör det på dej nya ???