Bitter? Jag?

Idag är en sådan där dag som jag inte riktigt känner mig på topp. Allt som samlas och vill ut står mig upp i halsen. En sådan dag som man inte orkar hålla god min längre.
Jag ser alla mina vänner skriva om hu de firar helg. Hur de myser och grillar, eller tar sig ett glas vin på altanen utanför sina välstädade hem medans barnen sover sedan länge, som de små änglar de är. De åker på semester, de firar sin viktnedgång som de har kämpat med, de firar sin examen eller sitt nya boende. Happy happy. Och visst är jag jätteglad för deras skull, men jag undrar när jag får en bråkdel av det? För allt fantastiskt som händer mig har en förmåga av att grusas så att jag inte får njuta av det trots allt. Och istället för att motiveras av andras framgång och lycka, så känner jag mig bara ännu mer misslyckad och olycklig.
Jag försöker vara en bra mamma, men jag får inte till det. Vårt hem ser ut som F.... Vi har just nu inga rutiner alls. Jag hinner knappt äta eller dricka på dagarna, och har absolut ingen energi till att motionera, vilket jag verkligen verkligen vill Eftersom att W inte äter regelbundet så vet jag aldrig när vi kan gå ut, eller jag kan smita iväg till affären osv.

Det låter säkert sjukt, men jag känner mig bara återigen så himla besviken på min föräldraledighet. Jag har inga höga krav, men jag hade verkligen velat kunna vara mer social. Inte vara fast hemma. Har man varit ofrivilligt isolerad under en föräldraledighet så är det inte kul att behöva vara det igen.

Så, ursäkta om jag inte är världens gladaste, men jag orkar inte mer uppförsbacke...