Tårarna rinner

Den här dagen får gärna försvinna. Backa tillbaka och ta bort. Hoppa över.
En fin vän förlorade sin mamma idag. Piss-cancer. Vidriga sjukdom.
Mormor kämpar mot sin, och när man får redan på andra som förlorar kampen, så gör det så fruktansvärt fruktansvärt ont. Det är en jobbig påminnelse om hur vidrig, äcklig och hänsynslös sjukdomen är.
Vill bara åka upp till Grundsund och krypa ner i soffan bredvid mormor, backa 20 år bakåt, och stanna där en stund. Vakna av att mormor och morfar snarkar i TV soffan nere i gillestugan, väcker sig själva av snarkningarna. TV:n som står på i bakgrunden med bingolotto.
Radera allt tråkigt som hänt sedan dess. Vakna och ha kvar morfar och farfar. Ha en mormor utan cancer. Äntligen låta morfar träffa Adrian och William. Det som jag drömt om så många gånger, och önskat så många gånger. De hade tyckt som himla bra om varandra. Nu får de bara leka i mina drömmar.

Som om inte hjärtat värker nog, så läser man nyheterna om en mamma som sitter anhållen för det vidrigaste av vidriga. Jag tappar hoppet om mänskligheten för en stund.

Jag blir så förbannad över hur orättvist livet är. När det kommer till kritan så skiter jag fullständigt i vem som går vidare i Idol, vilket parti som vinner valet, vem som har nya skor, eller vilka kläder som är "rätt". Jag skiter i beach tvåtusenwhatever. Jag vill bara att min familj, släkt och vänner skall få vara friska och lyckliga. Resten ordnar dig. Det löser man tillsammans.