De magiska 40 minuterna

När man sovit dåligt i nästan ett år så är det inte så lätt att somna när man väl FÅR gå och lägga sig. Jag har dessutom alltid haft svårt att somna om när jag blir väckt efter en viss tid. 40 minuter är döden när det gäller att somna om. Blir jag väckt efter 40 min så är det verkligen kört. Och av någon väldigt märklig anledning tycks jag alltid bli väckt efter just 40 min.
Som idag. Igen. Jag som kom i säng i tid, och somnade innan 22.30!! Fick sova ända till 23.15...
Dessa veckorna när bägge barnen haft det jobbigt med sömnen har det inte varit kul för Kristoffer och mig. Koppen är alldeles skakig, illamåendet är på topp, magsyran dansar tango i halsen, kroppen bara skriiiiiiker efter sömn, men trots det bara vrider och vänder jag mig i sängen. Skit!

Jag ber till högre makter att Adrian mardrömmar slutar, och att Williams tänder tar en paus. (3, nästan 4 tänder som tittar igenom på 2-3 veckor är inte skoj för honom. Jag förstår att det gör ooooont =(
Och min store älskling har inte haft det lätt heller. Dagis har inte varit roligt, och han har varit hysteriskt ledsen när han kommit dit. Att jag sedan varit borta från honom massor har ju inte gjort det bättre. Det gör så otroligt ont i hjärtat när jag måste gå ifrån en Adrian som storgråter och säger "Nej mamma! Inte gå!!", oavsett om det är på dagis eller hemma.
När han suckade en dag och sa "mamma kommer tillbaka sen" när jag skulle till skolan, då höll hjärtat på att gå sönder. Min älskade Adrian. Vi har allt navelsträngen kvar han och jag.
Hur kunde jag få en sådan underbar liten kille!? Liten och liten, han har redan hunnit bli 3 år... =/
Och min älskade Vilde-Wille. Denna vildvittra som blivit en skrattmås. Vilket temprament! Men vilka underbara skratt, så mycket kärlek och så mycket bus! Redan 7 månader, var är min bebis!? =(

Jaha.
Inte hjälper det att gå upp en stund heller när jag blivit väckt. Som vanligt. Idag känns det extra mycket skit eftersom jag skall vara på mammas jobb strax efter 07 imorgon för att låsa upp, sedan har vi föreläsning kl 08, och en företagsintervju kl 10.30. Ingen rast ingen ro. Inte en enda chans att vila eller ta sovmorgon. Väckarklockan ringer kl 05.15. (vilket är om ca 4 timmar)
På kvällen är jag dessutom ensam med barnen, som med största sannolikhet kommer vara vakna extra sent just imorgon. Yaaaayyyy......
Lördag har jag gympa 10.30-14.00, sedan skall jag ha barnen medan Kristoffer hjälper sina föräldrar med att fixa veden. Söndag kommer jag förmodligen ligga på sjukhus på grund av utmattning, och skulle jag mirakulöst inte göra det så skall jag har barnen medan Kristoffer fortsätter fixa ved med sina föräldrar.
Nästa vecka är det skola varje dag, och sedan har jag barnen själv över helgen. Mumma.

Att hela tiden ha skolan hängande över mig, och pressen på att jag MÅSTE klara precis ALLT denna terminen annars är jag helt körd, det gör ju inte saken bättre. (Jag hatar CSN. På riktigt. Jag hatar dem. Att de får lov att hålla på som de gör är helt sanslöst)

Vad som gör saken om möjligt ännu värre, är när man får härliga kommentarer från folk som skall jämföra och som måste påtala att de har det värre.
Jag tycker verkligen synd om er. Det ÄR synd om alla som ofrivilligt har sömnbrist, ofta på grund av busiga barn.
Men hur hjälper det mig i mitt helvete att få höra att jag bara skall vara glad att jag inte har det som just du har det. Skulle det göra mig piggare eller glad eller vad är tanken..? Jag förstår faktiskt inte. Jag blir bara ledsen eftersom att det känns som att jag inte skulle ha rätt att må dåligt. För jag har det ju inte VÄRST...
Vad hände med att ha lite medkänsla, eller om man nu inte har det, hålla käften i stället för att göra saken ännu jobbigare..? Att antyda att folk "känner fel" är inte på något sätt uppmuntrande...

Ja, jag är sur. Ja, jag är bitter. Nej, allt är visst skit och JA, jag är super pessimistisk.
Försök själv ha flera år av motgångar och få allt roligt som händer förstört.
Jag vet att jag är värdelös, jag behöver inte fler bevis på det, ok?
Jag är så sjukt trött på att snällhet och godhet inte längre tycks löna sig. Jag är trött på att bli trampad på. Jag är trött på att min genuina vilja att hjälpa till blir missbrukad.
Jag blir ledsen när jag tänker på att den där glada tjejen jag en gång var är borta.
Kvar är bara en pessimistisk, slutkörd, bitter kärring. Men någon skall väl vara det också.