Idag har det varit en sådan där skitdag. Värre än vanligt. Skulle inte ens vilja kalla det skit"dag", utan ibland liksom försvinner ljuset i tunneln. Som idag. När man känner att nä, nu är det faktiskt stopp. Nu är det kört.
Jag är både arg, förbannad, uppgiven och, mest av allt, ledsen. Dessutom är jag så fruktansvärt illamående så jag spyr när som helst.
Jag vet faktiskt inte vad jag skall göra. Jag har ingen lösning. Jag vill bara ge upp.
Mitt i allt elände ser jag så mycket lycka omkring mig. Inte för min egen del, utan för andras. Ibland undrar jag om det verkligen är så bra som jag tror det är när jag ser det. Vissa har en så väldigt glad och underbar yta att jag blir misstänksam. Har de det verkligen så jävla bra?
Nej, det handlar inte om att jag vill att andra skall må dåligt, men det är precis som att vissa absolut inte kan visa det jobbiga och negativa som sker, utan kan bara visa allt positivt och mysigt. Välpolerad yta. Men ÄR det så bra? Är det så många som inte vågar visa att det ibland är lite jobbigt, att ibland är man inte världens gladaste? Är det att "vara svag"? Får man inte vara svag i så fall? Eller är det jag som är världens mest negativa?
Peppande, skulle en del säga. Men tyvärr blir jag inte peppad av andras lycka. Jag blir bara mer ledsen. Om "alla andra" kan må bra, varför kan inte jag få göra det? Jag vill bara ha en lugn vardag. Slentrian och dagar som bara rullar på. Vecka efter vecka med vardag som bara rullar på. Inte kamp, efter kamp, efter kamp.... Motgång efter motgång.
För jag orkar inte mer. 3 år har jag kämpat för att bara få ha det någorlunda bra. Ha en vardag. Få vara som alla andra och göra vanliga saker utan att det skall bli världens projekt. Kunna gå ut och leka med barnen. Åka och handla. Äta middag. Umgås med K en stund på kvällen UTAN barn. Kanske träffa en kompis en stund och bara prata och ta en fika. Kunna blicka och planera framåt, känna att det finns en ljus framtid. Se ljuset i tunneln. Inte med andan i halsen överleva varje månad. Göra saker med gott samvete och inte konstant känna att jag BORDE göra något annat, vad jag än gör. Kanske någon gång få känna mig duktig, att jag är bra på något. Något som jag har nytta av. Något som andra också kanske tycker att jag är bra på. Det hade varit kul. Jag är och kommer alltid vara kass, eller möjligtvis "lika bra som andra" Det finns inget jag med stolthet kan känna att "Detta, det är jag bra på!"
När jag var liten fanns det en person som var väldigt duktig på att visa och säga att jag inte duger och att jag inte bra på någonting. Och absolut inte bäst.
Jag har aldrig fått vara bäst. Jag har aldrig fått vara riktigt grym på något.
Eller jo, när jag tog grönt kort i Golfen så brukade jag vinna tävlingarna på träningen. Då fick man en glass i caféet, eller kanske en påse med peggar i Shopen. Håll i er va jag har haft nytta av det.....I skolan spelade det ingen roll att jag pluggade, jag fick ändå höra om alla som var bättre.
Glömmer aldrig när jag hade fått tillbaka ett arbete i skolan på gymnasiet, och en kompis stod och pratade med några andra och hade fått samma betyg som mig på arbetet (VG) De hon pratade om tyckte hon hade fått bra betyg. Hennes kommentar var "mäh, nä, jag fick ju samma betyg som Ida" Aj..... Tydligen är Ida = Dum.
Sen är det det där med att folk ogillar mig för att jag är snäll, eller kanske lite bra på något. Det gör riktigt ont i hjärtat. Hade de ogillat mig för att jag var tyken eller otrevlig hade jag ju förstått det, men när jag får höra att en person ogillar mig "för att alla andra gillar dig och du är så trevlig" då gör det riktigt ont.
Jag är så trött på att bara få skit tillbaka, när jag gör saker rätt. Jag är trött på att bli behandlad som en idiot. Jag är trött på översittare. Jag är trött på idiotiska maktmissbrukare. Jag är trött på falska människor. Jag är trött på elaka människor. Jag är trött på precis ALLT.
Jag är en dålig människa. Jag är inte värld någonting. Jag är bara fel.
När skall det vända?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar