Mellan döden och mig

Igår kväll fick jag äta ute med några härliga tjejer! MYS!
Men varför måste ni goa tjejer flytta? (Ok inte alla, men en del av er) Kan ni inte packa ihop eran släkt och flytta den till GBG istället..? =)
Kommer ju sakna M, precis som jag kommer sakna C som redan flyttat. Dumma er!! =(
Och nu ger ni andra sjutton i att flytta ni också!

På vägen hem hade jag en såndär konstig känsla i magen. Vägen var helt tom och torr, men ändå ville inte foten ens hålla laglig hastighet. Den vill ta det ännu mer lugnt. Nere vid korsningen till Härryda stod en bil i "fel fil" och b linkade, och en bärgare var där. Verkade inte vara något allvarligt som hänt för jag såg inga skador på bilen tack och lov.
Det där är ju inget ovanligt för mig, men det får mig att fundera. Vem är det som ger mig den där magkänslan? Morfar? Farfar? Någon annan? Kanske Ceasar..?

Det där med döden är ingen lätt bit. Jag har varit förskonad från sorg under hela min uppväxt, och första gången en nära person gick bort var när min älskade morfar lämnade oss. Precis en vecka innan jag kom hem från USA. Jag hade alltså inte träffat honom på ett halvår. Det gjorde saken ännu värre. Att vara vuxen första gången man möter sorg är ingen lätt grej. Inte för att jag på något sätt önskar att barn/unga skall få uppleva det i utbildningssyfte, men det tog extra hårt. Att sedan vara halvvägs runt jorden och inte få chansen att säga hejdå gjorde det ännu tyngre. Att sitta där i en familj, som tyckte livet kunde gå vidare, när min älskade älskade morfar inte fanns mer....det gjorde ont.
Sedan dess har döden varit ständigt närvarande. Varje gång telefonen ringer får jag ont i magen. (Ännu en anledning till att jag inte gillar att prata i telefon...)

Men kan vi "prata"med de som är på andra sidan? Ja inte vet jag. Jag varken tror på det, eller inte tror på det.
Jag brukar drömma om både morfar och farfar, och det är så verkligt så efteråt är jag alltid på bra humör. Det känns alltid så bra, precis som jag varit och hälsat på dem. Speciellt när morfar har klämt på mina axlar och sagt "hallå kompis" som han alltid gjorde. Jag känner hur han gör det....

Förra sommaren fog en kompis från barndommen i en väldigt tragisk olycka. Bara sådär. Jag hade inte sett honom på flera år, men bara någon vecka innan olyckan var han här ute på parkeringen för att han hälsat på sin farfar. Jag hann säga hej och säga att det var kul att se honom. (Han var på väg härifrån) Han var lika glad som alltid, solbränd och snygg.
Och sedan bara någon vecka senare, så finns han inte mer.
Begravningen var otroligt fin, men satan i gatan vad ont det gjorde att se hans familj ha så ont, och att se både min bror och mina föräldrar vara så ledsna och uppgivna. Och alla andra såklart.

Så i höstas drömde jag om honom. Det var en sån märklig dröm, och jag har inte kunnat släppa den.
Jag var hemma i lägenheten och hörde snyftningar inne ifrån Adrians rum. Jag kikade in, det var alldeles mörkt, och uppe på Adrians byrå låg min kompis. Kroppen var liten som en bebis-kropp, inlindad i en filt, men hans huvud och ansikte var det jag hade sett veckan innan han dog. Solbränd och snygg.
Men han var ledsen.... Jag sa: "Du, jag vet att du inte vill att jag skall fråga hur du mår, men jag tänker göra det ändå. Hur mår du egentligen?"
Då svarade han: "Jag är trött och fryser. Här är kallt. Jag vill inte vara här mer"
Jag frågade om han ville sova vidare, "Ja" sa han.
Jag frågade om han ville att jag skulle stänga dörren, "Nej inte helt" sa han då.
Så jag gick ut igen, lämnade dörren på glänt och sa "jag är här ute, såg till om det är något"

Det där har bitit sig fast i mig. Speciellt hur han sa "jag vill inte vara här mer". Det gjorde ont i mig. För jag tror inte han vill vara där han är nu egentligen.
Men hur fasiken skall man "tolka" en sådan dröm. En del säger att han pratade med mig, en del att det bara är hjärnans sätt att bearbeta allt som hänt.
Jag tror ingenting. Jag vet bara att det kändes, och känns, märkligt när jag får prata med de döda. Men det känns alltid bra.

Så den där magkänslan.... Den skall man nog inte strunta i...