Läste den här artikeln i Aftonbladet, men kan inte säga att jag håller med.
Idag skrivs det så mycket lull lull och gulli-gull i femhundraåttielva olika special magasin om graviditet och barn. Jag tror snarare att allt gullande gör att många blir besvikna när det "inte blir som de tänkt".
För det första. Barn är inget man kan räkna med att bara skaffa när man känner för det. Vissa har den förmånen, grattis till er, men många har också svårigheter att bli gravida. Jag kan bli så irriterad både över folk som skall planera sitt "barnaskapande" i detalj, i fråga om när i livet det "passar bäst" att skaffa barn. Det är ingen beställnig man gör i en dygnet runt öppen online butik och sedan väntar på leverans... Funkar inte riktigt så...
Sedan ar jag rädd att om man är alldeles för säker på exakt hur man vill ha det, så är det lätt att känna sig besviken. Minsta lilla grej som avviker kan bli en besvikelse. Även om det inte är allvarligt. Bara en sådan sak att alla gravisa alltid är uppsminkade och glada och snygga gör ju att man undrar vad det är för fel på en när man själv möts av valen Willy i spegeln varje morgon... Nog för att spermier simmar, men att mamman skall bli en val det visste jag inte...
För egen del har jag aldrig varit någon som skräms av verkligheten. Jag tycker själv att det är bra att känna till vad som kan hända om det inte går som på räls. Och det var det som förmodligen räddade mig när jag var gravid med Adrian. Hade jag inte själv läst på nätet om komplikationer så hade jag ju inte vetat om att jag var sjuk... Min BM sa aldrig något om komplikationer. (Mer än ont i ryggen..) Varför är man så rädd att informera, lugnt och sansat, om komplikationer och besvär? Det är ju så många som har små bekymmer, som inte för den sakens skull behöver vara farliga eller förödande, men små bekymmer. Men om man döljer det och gör det till någon slags tabu att prata om det svåra så blir det ju ÄNNU jobbigare när man drabbas. För då är man ju dessutom "avvikande".
Man behöver inte prata om det allra värsta scenariot och måla upp skräckbilder, men vissa saker tycker jag absolut att BM kan infomera om. "Så här kan det också bli" eller bara "ha lite koll på det här och det här"
Därför tycker jag det är bra att man i program som En unge i minuten även kan visa att ibland så blir det inte alls som man tänkt sig. En förlossning är få förunnat att kunna styra helt i sin egen riktning. Dessutom visar de ju, att trots att det blir annorlunda, så blir det bra.
Och se bara på oss. Det gick ju käpprätt åt he.... och jag höll på att dö på köpet. Men här sitter jag med världens mest "normala", trotsiga 2.åring, och en bebis till i magen. Och dessutom så har jag en rätt skön inställning till livet. Man kan ha önskemål och drömmar, men man skall vara öppen för förändringar.
Det är väl ett rätt ok resultat av att "det inte blir som man tänkt sig"? (Det kan ju faktiskt bli bättre...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar