Var är min Adrian?!

Idag var det både jag och Kristoffer som hämtade vår lille prins på dagis. Trodde vi i alla fall. Han såg ut som Adrian, men jag vet inte vem det är vi fått med oss hem....
Ungen i fråga sprang glatt och slängde sig i Kristoffers armar, men sedan började han att slå K med en gång. Och slå. Och slå. Och slå... Sen kom jag, och fick ett leende... Och sedan började han slå på mig med. Och slå. Och slå. Och slå.
Och skrika och bråka och hålla på. Han var vansinnig hela vägen ut i bilen, och böjade naturligtvis sparka och slå inne i bilen. Sedan var han lugn den lilla stunden det tog att åka hem (nåja, hyfsat lugn, han gnällde en massa istället för att slå och sparka)
Så fort vi kom hem så fortsatte han sparka och slåss. Han kastade saker (mer än vanligt) och tillslut var jag nästan gråtfärdig.
Vad har hänt idag som gjort att han blivit så arg?
Jag försökte lugna ner honom och kramas, men han var bara så himla A R G ! !
Tillslut så blev jag arg tillbaka, då började han nästan gråta, och blev liten och ynklig. (Vilket gör fruktansvärt ont i mamma-hjärtat) Det fick bli lite bamse i väntan på maten.
Jag har förklarat för honom så många gånger att man FÅR vara arg, men man får aldrig slåss.

Till saken hör att jag pratade med honom innan vi åkte till dagis och frågade vem han ville leka med på dagis. Jag nämnde ett par barn som han enligt personalen brukar vara med, men på ett av namnen skrek han bara NEJ! Jag försökte släta över det, men så fort jag sa barnets namn så blev han arg och började slå mig. Sedan sa jag inget mer utan bara tittade på honom undrande. Då sa han barnets namn och "nypa". Jag hoppas inte det är så att han tycker det är jobbigt med denna personen, eller att det händer saker som gör honom arg. Jag blir faktiskt lite orolig...
Han är ju för liten för att hitta på och anklaga någon, men samtidigt är det lätt att vi missförstår varandra också.

Han fullkomligt slängde i sig maten, och var uppenbart vrålhungrig! (Trots att personalen sa att han hade ätit bra) Efter maten va det en liten stund som han var glad, sen blev han arg igen. Och ledsen. Och arg... Han låg och vrålskrek i vårat sovrum, med mig på ena sidan och Kristoffer på andra. Det gick inte att lugna honom. Han var så ledsen. Jag var gråtfärdig jag med. Jag kunde inte sluta tänka på vad sjutton som kan ha utlöst dethär... =(
Och inte känns det bättre när han skall till dagis supertidigt imorgon.... Fy va ont det gör i mitt hjärta...

Nu sover det lilla älsklingsmonstret, och jag skall gå in och sno mig några pussar innan jag också hoppar i säng. Förhoppningsvis slipper jag gråta mig till sömns jag med, men just nu vet jag inte. =/