Bitter

Usch! Jag känner hur jag bara är sur och grinig och bitter just nu. Och arg.

Missförstå mig rätt.
Jag är enormt glad över att vara gravid, och att jag dessutom får vara frisk än så länge. Och att sedan bebisen dessutom både är kvar och verkar må bra gör mig ännu mer lycklig.

Men när man inte kan sova/vila/sitta/stå/gå/resa sig eller göra någonting utan att det strålar i hela ryggen och bäckenbenet, ja då blir man lite trött. Och när det har pågått i några månader, ja då blir man väldigt trött. Framtill känns det som jag ramlat i en cykelstång, eller någon slått mig med ett baseboll trä... Att vända sig när jag ligger ner, ja det gör så j***a ont. När jag väl tagit mig upp kan jag nästan inte gå. Jag kan inte ligga i vår säng längre för den är alldeles för hård, därför har jag sovit på soffan de senaste veckorna. Lite bättre, men inte speciellt skönt det heller.
Att ligga helt platt på rygg en stund har varit, och är, väldigt skönt, men min BM skrämde mig ordentligt för några veckor sedan. Enligt henne var bebisen jättestressad och hade hög puls när jag låg på rygg och hon skulle kolla hjärtljuden, vilket inte var bra. Till saken hör att jag mådde finemang och kände mig inte alls yr eller illamående eller något annat.
Det har jag inte gjort en enda gång när jag legat på rygg, däremot har jag gjort det när jag legat på sidan, vilket ju skall vara bra till skillnade från att ligga på rygg. Så nu kan jag inte sova alls längre. Jag vaknar heeeeela tiden för att det gör ont.
Jag har provat precis allt. Haj har kuddar i hela soffan, jag halvsitter och sover (vilket gör för jävla ont och inte hjälper ett skit) Jag vridet och vänder med INGENTING är skönt =(
Eftersom jag är så himla lång så når jag ju alltid det jag skall ha i skåpen också... Hmm... Ja eller inte riktigt. Vad jag än skall ha nästan så måste jag använda en stol. Och att både gå upp, och framför allt ner, det är inte någon höjdare. Känns som jag håller på allt klyvas mitt i tu. Bokstavligt talat.

Ja ja, gnällkärring, tänker ni.
Men jag vet ju att jag kommer gå in i väggen om jag är totalt slut redan INNAN förlossningen.
Att det är viktigt att vila innan förlossningen verkar vara det enda som alla BM och läkare är överens om, men hur fasiken skall man göra det när man inte får sova? Jag bävar inför att ligga i en sjukhussäng. Det kommer inte fungera. Fy....
Efter förlossningen kommer nästa period med sömnlöshet, men då får jag förhoppningsvis sova mellan alla matningar och annat.

Jag håller på att bli galen. Det enda jag tänker på är sömn, men jag kan inte somna när jag väl lägger mig. Jag vet inte vad jag skall göra.
Att sova i vatten hade nog varit sjukt skönt.

Inte blir man piggare heller av att ha en väldigt trotsig liten buse hemma, som inte alls lyssnar utan skall göra tvärt om, säga emot, springa åt andra hållet eller stanna helt när man skall någonstans. Och jag har jätte svårt att lyfta honom, det gör fruktansvärt ont. Han trotsar mig hela tiden, och jag vägrar låta honom vinna. (Han har ju envisheten från mig uppenbarligen)
Att hämta honom på dagis när man har en buss att passa tillbaka är bara att glömma...

Hela helgen har jag gått runt som i ett töcken. Jag glömmer precis allt hela tiden. Jag vet att jag pratat med Kristoffer och bestämt saker, men jag kommer inte ihåg vad det är =/
Jag är rädd att jag skall glömma något viktigt, som att stänga av spisen, eller hämta Adrian...


Ja... Vilken underbar tillvaro jag har... Stress stress stress och ont ont ont. Skoj värre.

I fredags kväll gick 3 unga tjejer bort i en fruktansvärd bilolycka. Båda mina bröder kände tjejerna, precis som många av alla mina älskade gympaledare, och kompisar till mina bröder.
Bara saken i sig, att 3 unga fina människor skall behöva lämna jorden, är hemskt. Men när det dessutom är så nära, och man ser så många bli så ledsna, ja då känns det såklart extra mycket i hjärtat. Dessutom skadades en tjej allvarligt.
4 familjer som är i kris. Mängder av ungdomar som mår dåligt. Det finns absolut ingen logik eller rättvisa i det. Om det nu finns en Gud så förstår jag inte varför han så ofta skall ta de fina människorna ifrån oss. Han kan väl ta alla elaka, vidriga människor istället?
Jag får ont i magen när jag hör brandbilen åka iväg, så även denna gång. Jag är livrädd att det skall vara någon i min familj som har råkat ut för en olycka. Det var det inte denna gången, men det gör ändå ont för det var någon annan familj som blev drabbad.
Livet är så kort, och kan ändras så snabbt. Ändå kan det vara så svårt att njuta av det fina man har innan det är för sent....

Det har varit en tung helg. Och det lär hålla i sig är jag rädd...

Undra om jag kan muta mig till lite massage från sambon. Har ju inte haft någon närkontakt med honom på ett bra tag....