Dumma, dumma dig!

Jaha, va ovanligt att jag inte kan sova. Speciellt med tanke på att vi skall upp tidigt imorgon för att åka till sjukhuset på Ultraljud igen, och jag sedan ha Adrian hemma hela dagen. Yaaay!... Kommer vara helt slut... Är så trött på allt knarr från madrassen... Otroligt jobbigt! Fast idag var det faktistk illamåendet som väckte mig. (Kan ni ju ta och anteckna på lämpligt ställe..)

Ja, som sagt, ultraljud imorgon. Spännande, och läskigt. Som alltid. Man hoppas ju att allt skall vara bra, men man vet ju faktiskt aldrig.
Och just nu ser jag väldigt negativt på precis allt. Allt, allt, allt. Jag är sån pessimist.... Men VARENDA gång under den här graviditeten som jag har fått glädja mig åt något, så har jag åkt på bakslag som knäckt mig. Så jag vågar inte "jinxa" något genom att vara positiv.
Jag har en otäck känsla av att något kommer gå åt pipan nu den sista tiden. Och för det mesta brukar mina känslor vara rätt... Tyvärr....
Önskar bara att dagarna kunde gå ännu fortare så att vi får vår efterlängtade lille bebis, och att allt går bra. Då kanske jag kan få andas ut lite och inte behöva oroa mig för bebisens, eller mitt, liv 24 timmar om dygnet. (HA, jo jo... Sen kommer jag springa och kolla så att den lever var 5:e minut dygnet runt. Som jag fortfarande gör med Adrian... Gökboet nästa...)
Har till och med bett Kristoffer att följa med imorgon, för jag vill inte gå själv den här gången.
Kan dock lugna er med att detta inte är något akut påhitt till Ultraljud, utan helt enligt min vårdplan och inbokat sedan länge =)
Ni kan var lugna. Det är jag som är orolig.

Jag kan fortfarande inte riktigt slappna av och ta det lugnt med gott samvete när jag är hemma. Känner mig så elak mot Adrian och har världens dåligaste samvete när jag lämnar honom. Tänk om han tror att jag inte älskar honom... det är en av mina största mardrömmar. Att Adrian inte skall känna sig älskad av mig. Han är mitt hjärta och jag älskar honom över allt annat!
Därför kan jag inte vara hemma med gott samvete när han är på dagis, trots att jag är hemma på läkarens order för att VILA. Ligga i soffan. Sova. Absolut inte stressa. Inte riktigt möjligt när man har en busig 2 åring... Dessutom blir jag stressad när han är hemma av att jag är en sån tråååååkig mamma som inte kan sitta med honom på golvet och läsa, eller orkar ta med honom ut. Vad jag än gör, så är det fel. I alla fall i mitt hjärta och i mitt huvud.
Längtar tills jag får tillbaka min kropp och min ork och rörlighet så jag orkar springa runt med Adrian ute och busa.
Nu försöker jag vara rolig så gott det går. Vi bakar, läser, ritar och "pruttar" (blåser) på varandra. Hans skratt är otroligt avslappnande och välgörande, speciellt när jag är ledsen. Då finns det inget bättre än en liten underbar ängel som skrattar och kryper nära och vill läsa.
Bäst av allt i hela världen är när han kommer intassande på morgonen, och jag lyfter på täcket, och han kryper ner utan ett ljud. Och så ligger vi där och myser en stund. Det är lycka det!
Snäppet bättre är dock när HELA familjen får ligga så och mysa. Ren kärlek!

Jag har ältat och ältat hur trött jag är på alla elaka idioter, men jag kan inte sluta. Jag blir lika förvånad varje gång folk beter sig som svin. Har man inget snällt att säga kan man vara tyst.
Men ibland kan även folks tystnad vara dräpande... Hur kul är det när folk GÅR när man kommer..?? Trodde man slapp sådant efter att man slutat lågstadiet... Men icke. Och även om man vet att det inte beror på en själv, så gör det faktiskt ont i hjärtat. =/

Ikväll fick jag reda på riktigt tråkiga saker som en vän råkat ut för. Och då blir jag ledsen. V A R F Ö R ? ? ? Varför är det så många som sårar andra VARJE DAG!?
Säger som Black Eyed Peas: "Where is the Love?"
Och vad jag har allra mest svårt att förstå, är hur dessa personer som på ett eller annat sätt sårar andra människor kan sova gott. Jag är långt ifrån perfekt och kan säkert trampa på ömma tår ibland, men jag vet också att jag inte är någon elak människa, och JAG har svårt att somna gott ibland.
Är det verkligen så jobbigt att behöva tänka snäppet längre, och inte BARA se till sig själv, utan även till dem runt omkring..? Har jag på något sätt fått någon super-uppväxt som tycker det är så självklart att man bryr sig om sina medmänniskor? (Såklart jag har, jag har ju världens BÄSTA föräldrar!!)
Ödmjukhet, vad är det för fel på det...???

Nä, äta eller ätas. Spotta andra i ansiktet på sin väg uppåt, och vara stolt över att man är en som inte räds att trampa ner andra på sin väg mot stjärnorna. Det är tydligen sådan man skall vara...
Den som bryr sig om andra är bara svag och patetisk...
Eller....??

Vad tycker ni?